Plankan

Kvarteret Plankan (mellan Varvs-, Kristinehovs-, Lunda- och Hornsgatorna) har kommit i blickfånget i och med planerna att förtäta och bygga på den stora gården. Yimby har intresserat sig för ärendet också, med åtföljande debatt.

Bilden ovan och nedan är i själva verket panoramor - datorn har fått sätta ihop flera bilder jag tagit på fri hand inne på Plankans gård. Klicka på dem för större format. Det är en stor gård som inte ryms på en bild bara! Övre bilden är tagen från ungefär mitt på gården, den nedre från nordvästra hörnet. Som man ser det här är det ganska stort och grönt.

Jag gick en sväng över gården i morse, satte mig på en bänk (ganska obekväm), läste en stund och försökte insupa lite atmosfär. Trafikbruset från gatorna runtomkring var märkbart fast kanske lite dämpat. Gråsparvar tjippade i buskarna och gråtrutar skrek så det ekade mellan fasaderna. Inte mycket folk var ute och rörde på sig, lekplatserna var nästan tomma. Det fanns något som såg ut som en torr plaskbassäng i ett hörn. Det har varit upp och ned med mängden barn i Stockholm, nu har den väl ökat ett tag, och jag antar att för föräldrar som vill släppa ut sina barn men helst inte ha dem springande på gatan är den stora gården i kvarteret bra. Just en dag mitt i sommaren är nog inte den bästa för att bedöma hur mycket liv det egentligen är här.

Jag har funderat på flera saker i samband med Plankanförslaget, exempelvis hur det är med "tyst byggande". För tänker man börja bygga på traditionellt sätt kommer det att bli ett sjuhelsickes liv på gården. Det kan nog göra att en del boende känner sig rejält knäckta. Det ger uttrycket "Bullerbyn" en ny mening som en del personer inte tänkt sig.

(En liten sidoanmärkning: jag undrar i vilken grad folk som tycker att det kan väsnas ohämmat i storstaden i själva verket är landsortsfigurer som kommer från glesbygder där folk låter motorerna vråla på högsta volym för att någon överhuvud taget skall märka att de finns till? Ju tätare bebyggelse och ju mer folk, desto mer hänsyn krävs.)

Åter till Plankan och nybyggnader på ställen som redan är ganska täta. Jag funderade del på förslaget om ett runt hus med ett hål i, och det är jag tveksam till. Hellre kompakt i så fall. Men om man byggde en fyrkantig tornliknande historia som var vriden i förhållande till de befintliga husen så att det knappast blir någon insyn åt något håll? Har försökt rita in det på ett satellitfoto nedan. Det nya huset står på tvärs.


Ett annat alternativ kunde vara att täppa igen större delen av den stora infarten (det behövs väl en viss öppning för att kunna ta in fordon i alla fall) från Kristinehovsgatan och bygga en lång smal länga som följer Brännkyrkagatans gamla sträckning nästan fram till Varvsgatan.



Ytterligare ett alternativ är väl att inte reta upp folk som bor där genom att man inte ritar in några nybyggnader alls.

Men det var det där med tystare byggande. Hur skulle det vara med ett experimentbygge i trä, alltså en kåk som i stort sett kan spikas ihop? Ett miljövänligt och diskret bygge. Någonstans (minns inte var) har jag läst att man kan få till ganska stora byggnader i trä med modern teknik. Eller om det är gammal teknik som utvecklats. Kanske nybyggen av den typen vore lättare att acceptera för omgivningen? Det skulle ju samtidigt innebära att begreppet "stenstaden" måste modifieras en del.

När är Stockholm bäst?

Vackert är det förvisso med dessa dämpade vinterfärger vid strandpromenaden på Norr Mälarstrand - men jag känner mer för ljumma vårvindar och ny fräsch grönska.

Naturligtvis kan frågan "när är Stockholm bäst?" besvaras med ett enkelt "året runt!", men riktigt så enkelt är det inte. När det är mörkt och isigt är det mindre kul här. Dessvärre gör väl klimatförändringarna att våra vintrar mer kommer att bli av västkust-typ, och det är ju inte mycket till vinter om man säger så. Men nu är det sommar, även om vädret skiftar hit och dit, och man får ta vara på de goda dagarna.

Stekheta sommardagar kan också vara påfrestande inne i stenstaden, men så här års finns det en trevlig företeelse - folk försvinner från stan i stora mängder, bilströmmarna glesnar, kanske luften blir lite lättare att andas också? Härliga tider - nu är det glest på gatorna! Trots att den gamla tidens industrisemester tillhör historien (eftersom det inte finns så mycket industri i Stockholm längre) minskar uppenbarligen fortfarande mängden människor i staden just i juli. Varför? Kanske för att en massa "stockholmare" drar iväg till hemsocknen som verkligen inte ligger här.

Bildbevis: mitt i juli, klockan halvett på dagen, en av de viktigare genomfartslederna i Stockholm - och inte mycket till liv och rörelse. De som brukar rusa fram här kanske gör det hemma på byvägen i stället?

För en lättskrämd person kanske det känns märkligt att komma ut på gatan en tidig morgon, se sig om och finna sig nästan vara ensam. Långt borta skymtar en fotgängare, en bil far förbi ... . Kanske ordet är "ödsligt"? Aktivister i yimbyrörelsen som känner sig ensamma och betryckta om de går på Djurgården och inte ser så mycket folk måste ha ett helsicke den här tiden om de rör sig utanför stadens absoluta centrum. Vad gör de? Kanske tar sig ner till Stadshuset och blandar sig med några myllrande ryska eller japanska turistgrupper för att få känna lite mänsklig närvaro?

Själv traskar jag gärna ett varv runt Årstaviken. Det är jag inte ensam om, många har upptäckt den trivsamma gångvägen där som promenad-, gång- eller cykelstråk. Nu verkar en del fåglar som varit tysta några veckor ha börjat sjunga igen. I morse sjöng bofinkar och lövsångare, och koltrastarna gick upp i varv. I vattnet rumsterar småfisk omkring vid årets färska sävstrån och sothönsens ungar är nästan vuxna. Vad kan man annat göra än att njuta - och heja på gubbarna som jobbar med belysning längs gångstråket genom Årsta skog!

Industriminne för flytande varor

Jag satt en gång på ett möte och lyssnade på folk som diskuterade hur man skall bevara industrier i Stockholm - inte i den ursprungliga funktionen som industri, men att hålla minnet kvar när fastigheterna överförs till annan verksamhet. Jag tror inte att det fungerar något vidare. River man husen fungerar det ännu sämre. Vill man bevara en arbetsplats som levande historiskt minne måste den nog fungera som arbetsplats också.

Jag tänkte på det där när jag gick förbi de stora konjaksfaten - jättestora! - på Reimersholme. En gång i tiden var det ett viktigt industriområde här, med Vin & Sprits anläggningar och Bergsunds varv. Vad finns kvar nu? - Några mindre hus vid bron, de här konjaksfaten, samt några stora plåtgrejor i en backe. Gatunamn kan också bevara minnet, men då måste man tänka efter ibland. Det var först för några år sedan som jag plötsligt kom på att Slipgatan hänger ihop med varvet - en slip att dra upp fartyg på.

Nåväl, en och annan skulle väl vilja ha ett sådant där fat fullt med konjak hemma. Jag tror jag avstår.

Med en sådan vakthund ...

... kommer säkert snattare och rånare att hålla sig borta från den här skobutiken (fotograferat på Varvsgatan i morse).

En tur neråt Slussen och Hornsgatspuckeln

Det var snålblåst i morse. Hade tänkt sätta mig på en bänk med morgontidningen, men de första bänkarna låg mitt i blåsten så jag fortsatte längs Söder Mälarstrand ned mot Slussen. Där har jag gått hur många gånger som helst, men det finns nästan alltid något nytt att se ändå. Sedan gick jag upp på Hornsgatspuckeln och Bastugatan. Naturligtvis var kameran med. Vi lever i det digitala bildbajsandets tidsålder.


I boken Stockholms byggnader av Andersson och Bedoire står följande om Mariahissen:

Den ståtliga tegelbyggnaden, med livfullt komponerad huvudfasad mot vattnet med spetsbågiga muröppningar, gavlar, tinnar och ett nu återuppfört torn, tillkom efter en bortsprängning av Mariaberget för en 28 meter hög hiss.

Huset är från 1885.

Här är den "ståtliga tegelbyggnaden" på Mariahissen. Murare och mursmäckor hade nog mycket att göra för att få upp den här muren.

En byggnadsdetalj, ett pelarkapitäl, från Mariahissen.

De nya byggnaderna nedåt Slussen smälter bra in i den äldre bebyggelsen. Jag har för mig att det skall ha funnits ett bad ungefär där det ljusockra huset till vänster står. Själva badet var rivet för länge sedan, kvar fanns en parkeringsplats, men man kunde se resterna av en kakelvägg.

En sak som gör Slussenområdet dystert är att det på flera ställen trycks ned av broar. Tung och otrevlig betong. Man blir inte glad här, i alla fall inte av utsikten.

Fönstret till Ivar Lo-Johanssonmuséet på Bastugatan 21. Det finns ett sällskap som hyllar den gamle författarens minne också. Jag vet att jag såg honom åtminstone en gång, en äldre herre i svart basker nere vid Slussen. Har väl läst två-tre av hans böcker.

Över gatan från muséet finns Ivar Lo-parken. Bland annat finns det här trädet som torde tillhandahålla en rolig grotta för lekande barn!

Och i parken finns också författarens egna ganska buttra nuna skulpterad. En självmedveten herre tycks det.

Från Ivar Lo-parken har man en stor utsikt ner mot Stockholms centrum. Ett antal byggkranar reser sig, snart kommer nya hus att resa sig i stället.

Den här bilden kan användas som underlag till funderingar över "höga hus" och vad de gör med stadsbilden. I bildens mitt ligger Klara kyrka. Det var ungefär i det området som Stockholm började växa fram en gång i tiden. Utan höghusen vid Sergels torg (de "fem trumpetstötarna") hade kyrkan varit mycket mer dominerande.

Det rivs i Liljeholmen

Det rivs i Liljeholmen, en av de sista stora industribyggnaderna i den östra delen av området håller nu på att malas sönder. Det gamla cementverket. Där blir det bostäder i stället, och det behövs säkert. Förmodligen bygger man dock obehövliga bostadsrätter när det nog snarare borde ösas in med massvis med små billiga hyresrätter, anpassade till en stad med många små hushåll.

Här är en del fotografier jag tog i förmiddags och i förrgår.

Vad döljer sig i mörkret därinne?

Samtidigt är det fascinerande med industrimiljöer. Varför är inte detta en allmän känsla? Är det så att medelskikten som gör sig breda i Stockholm helst inte vill minnas att det fanns en tid när den svenska industrin sannerligen inte var kattskit och det fanns en stark arbetarrörelse med bas ute i fabrikerna? Eller är det bara det att jag har arbetat en del i industrimiljö som gör att jag känner något speciellt här?

När fönster och väggar börjar försvinna kommer strukturer därinne fram, som den där typiska verkstadstrappan i metall.

Den där spiraltrappan ser ganska läskig ut.

Väggar försvinner, skogen uppe på klippan syns nu genom kvarvarande fönster.

Andra strukturer kommer fram. Jag undrar om det var en länga med verkstadskontor uppe till höger bakom de höga fönstren - kanske verkmästaren (om det nu fanns någon sådan där) kunde ta sig en titt genom fönstren då och då för att kolla läget nere i maskinhallen?

Verkar som man använt grävskopan för att riva ner metallramar runt fönstren.

Här följer några bilder som jag tog från "baksidan", alltså från klippan ovanför rivningshuset. Det är en stor utsikt in mot stan. Det röda taket uppe till höger tillhör Högalidsskolan.

Från samma ställe men i riktning mot Årsta holmar, Tanto och järnvägsbron.

Klottrarna hittade ett stort fint platt tak att klottra på.

Så här såg det ut från gångbanan på nya järnvägsbron i förrgår. Som synes är det ett långt kvarter som man mal sönder just nu. Jag antar att huset under närmsta taket också försvinner snart. I den närmre bakgrunden är nya hus i Marievik, längre bak skjuter Nybodahöjdens äldre bebyggelse upp.

För att återkomma till en inledande fundering: även om den äldre typen av arbetare försvinner i fjärran med sin unicabox och keps kommer de nya arbetarna - de går inte att undvika. Affärsbiträden, städare, sophämtare, chaufförer ... de dyker upp överallt! Så om medelskikten tror att de kan fixa en stad utan arbetare må de försöka med det. Antingen misslyckas det, eller också innebär det att de får plocka upp skiten efter sig själva.

I ett samhälle som byggs om för att möta resurs- och klimatkriser kommer det att behövas många arbetare.

Bort från förorten - i USA i alla fall

Sverige är inte USA vilket vi skall vara glada för. Sverige är Sverige och här ser det annorlunda ut på många sätt. Men det finns likheter också och förhållanden att ta varning av. Extremer som man bör undvika, exempelvis, som de värsta exemplen av stadsutglesning.

Eftersom den här bloggen delvis handlar om stadsplanering tar jag mig friheten att hänvisa till några artiklar i USA-press på nätet. Ursprunget var den här som jag hittade hos HuffingtonPost för någon dag sedan. Ytterligare finns här och här.

Jag tror artiklarna kan vara av intresse för yimbyister i Stockholm också. Visserligen har vi inte den enorma utbredning av förorter här som där, men utbrett, bilberoende och kulturellt fattigt är det lik förbaskat på många håll. I dessa artiklar får man en bild av att bland annat energikrisen gör att utflyttningen från innerstäderna bromsas upp och återflyttning har börjat. Det blir helt enkelt för dyrt att pendla långa sträckor med bil, och man upptäcker att det är ju trevligt att bo så till att man har affärer och annat inom gångavstånd. Och man blir mindre fet om man går mycket - viktigt där borta där fetma är ett rejält hälsoproblem. Miljö- och resursvänligt är det ju också. Fastighetskrisen bidrar till den här trenden, men den fanns redan tidigare.

Most Americans now live in single-family suburban houses that are segregated from work, shopping, and entertainment; but it is urban life, almost exclusively, that is culturally associated with excitement, freedom, and diverse daily life. [Ungefär vad Marx och Engels hävdade redan på 1840-talet, för övrigt.] And as in the 1940s, the real-estate market has begun to react.

People are being drawn to the convenience and culture of walkable urban neighborhoods across the country—even when those neighborhoods are small.

En annan märklig sak som påtalas är att det förfall och kriminalitet som tidigare kännetecknade de gamla stadskärnorna, och som fick mängder av människor att fly ut till taskigt byggda "McMansions", i fastighetskrisens kölvatten nu har flyttat till ytterområdena. Därute finns en massa lediga hus där man kan kinesa om man är brottsling eller knarkare. Och detta lär ju jaga på den övriga befolkningen att försöka flytta in mot stadscentrum igen. I det sammanhanget nämns gentrifiering som jag skrivit om tidigare, och det är inte en odelat positiv process även om det verkar så i en artikel här. Visserligen försvinner en del bus när ett område gentrifieras, men även hederligt folk trycks ut - och vem kan garantera att de som flyttar in inte också är bus av någon sort?

Portland framhålls som ett föredöme. Där satte man stopp för "urban sprawl" för länge sedan och är nu högt på listan över de bästa städerna i USA.

Ett sista intressant påpekande: Om New York City vore en egen stat skulle den vara den mest energieffektiva i USA. Det är inte bara så att Manhattanborna åker kommunalt eller går, de värmer oavsiktligt upp grannarna ovanför.

"I en röd liten stuga ska vi bo ..." ... men på en flotte vid Riddarfjärden kanske inte är världens lämpligaste plats. Det kanske finns en del smygkontor i krokarna som kunde utrymmas och återställas till bostäder?

Kan vi lära av det här? För Allianspartister som dyrkar "Amerika" finns det en del att ta till sig. Förhoppningsvis ganska snart, och inte med ett årtiondes eftersläpning. Den gammalmodiga idén med utspridd bebyggelse beroende av privatbilism bör skrotas och de samhälleliga resurserna bör läggas på hållbarare system för transport av människor och varor. En viss förtätning kan ske inåt statskärnorna. Men jag antar att det finns en gräns någonstans där det blir för tätt och trivseln bryter samman.

Gentrifiering måste bekämpas. I Stockholmsregionen är det inte bara Stockholm och ytterligare några få kommuner som skall bygga, alla är ansvariga för att bygga hållbara centra som i stort sett kan stå på egna ben samtidigt som de är förbundna med effektiva kommunikationssystem. Man kunde försöka förtäta i ytterområdena - en av artiklarna nämner i förbigående att det ofta inte fungerar så bra. Men kunde man expropriera småhusområden och bygga exempelvis Huddinge centrum på femtiotalet borde man kunna göra något liknande idag. Handens centrum bör vara på väg åt det hållbara hållet. Det trista med båda dessa ställen är väl bland annat att stora vägar drar rätt genom centrumområdena.