Och så över till frågan om enfald eller mångfald. Ett tidigare inlägg på Stockholm Skyline hävdar att Stockholm bäddar dåligt för kreativitet, innovation och företagande. Det där är en intressant kritik, för på papperet borde ju borgarpolitiker verkligen vara på alerten vad det gäller just " kreativitet, innovation och företagande". Men det kan finnas en hake här, som även gäller förtätningsentusiasterna: om man för en politik som egentligen mer handlar om att bygga upp en kader av ängsliga och skuldsatta bostadsrättsinnehavare som hela tiden skall skrämmas att rösta på Alliansen så kan detta komma på tvärs mot " kreativitet, innovation och företagande". Samt mot en verkligt varierande stad, skulle jag vilja tillägga, som dessutom kan anpassas till en framtida ekonomi som i viktiga drag kan skilja sig från dagens. För att ta ett uppenbart exempel: skall kajerna bevaras för framtida sjöfart eller förvandlas till fantastiska bostadsrätter med härlig sjöutsikt?
Hur mycket kreativitet kommer man att få i en stad som någonstans definierats som "mellanchefsgetto", där de skuldsatta med sina bostadsrätter (kallas ofta "bolånetorskar" av en kritisk bloggare, för de här kommer att råka illa ut när ekonomin går överstyr) dominerar och där det förutom bostäder och butiker och de omhuldade "fiken" inte skall finnas så mycket mer? Det kanske är motsatsen till kreativitet, om man med detta menar ett skapande som skall rädda oss in i framtiden? Om man gissar på ett samband mellan kreativitet och hur samhällssystemet i stort mår så torde nog en marxinfluerad kritiker peka på att kapitalismen inte är så kreativ längre vad det gäller handfasta prylar - det är spekulation uppe i det blå som gäller. Och på den basen bygger man ingen framtid, bara ett fuskbygge som kan rasa närsomhelst.
 |
| Till innerstaden räknas väl numera även Lövholmen med sina industrirester. Så här såg det ut i september 2009 när ett av husen var ockuperade och jag var där och plåtade. |
 |
| Och här är en färskare bild från Stockholm Skyline av samma hus |
Eller det kanske är lika bra att ha det där "mellanchefsgettot" rensat på vanligt hyggligt folk och kreativa småskuttar, och så kan de stå utanför och se på när botten går ur det nyliberala fuskbygget?
 |
| Gamla kolsyrefabriken i Lövholmen. Mer om den här. |
Är man ekonomiskt sinnad kan man också ställa frågan om det är mer lönsamt att småfjutta med tillbyggnader inne i den äldre delen av staden än att bygga nytt och kompakt och i större enheter längre ut, genom förtätning i förorter (varav en del nog behöver få in mer folk för att kunna underhålla den lokala servicen).
Att göra större byggen även in mot centrum kan löna sig. Å andra sidan: snikna bostadsrättsföreningen kan tycka det vara lönsamt att göra om vindar till bostäder exempelvis, men är det där resurserna verkligen skall läggas? (Och med ytterligare misstänkta biverkningar.) I den teoretiska nationalekonomins drömvärld blir allt bäst om var och en gör som han tycker är mest lönsamt, men ute i verkligheten ser det annorlunda ut. Det blir inte optimering, det blir sub-optimering. Och samma kan det vara med kreativiteten: den måste ha god mylla för att växa, hungriga lejon jagar inte bäst, och den som tar bort myllan och svälter lejonen kommer att få resultat därefter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar