Inte för att jag var med då, men det finns ju en hel del beskrivningar av hur bostadsläget var i Stockholm omkring förra sekelskiftet. Det var stor inflyttning, befolkningen växte snabbt, men det fanns ingen ordentlig bostadspolitik utan det var något som dåtiden liberaler tyckte att "marknaden" skulle klara av. Det gjorde den inte. Folk bodde som råttor på många håll, i den mån de ens hade tak över huvudet. Men där det fanns tak över huvudet levde folk som packade sillar.
Jag läste bara några kommentarer till artikeln i Svenskan, men man blir fort trött. De där mupparna som skyller allt på "invandrarna" verkar inte ha mycket annat för sig än att skriva dumheter. Tror de att inflyttarna i Stockholms råtthål år 1900 kom från Somalia? Det var kris då, det är kris nu. Skillnaden mellan kris och icke-kris heter "social bostadspolitik". Det krävs att stat och kommun tar hand om saken, och att en brysk stat tar hand om kommuner som missköter sig. En politik som verkar innebära att priserna på bostadsrätterna skall hållas uppe genom otillräckligt byggande av billiga hyresrätter är möjligen bra för folk som sitter där i sina skuldsatta bostadsrätter, men den fyller inte upp kraven för vad som bör göras i den här regionen.
Några saker som man kan göra är lägga ner Bromma och bygga en ny stadsdel där, samt tvinga snobbkommunerna att riva några obehövliga villor och bygga rejäla hyreshus. Kunde man expropiera och bygga stort söder om Stockholm på 50-60-70-talen borde det rimligen gå att göra samma sak i norr också - trots att där bor så kallat fint folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar