För några dagar sedan gjorde jag en uppdragsfotografering av
Gabrielles scillabacke vid Observatorielunden. Här är en bild från i förrgår från "min" scillabacke vid Högalidsgatan. Tyckte det var svårt att få en bra sammanhängande bild där blåheten kom fram ordentligt. Här är en mindre del av ytan bara.
Å ena sidan sprider sig scillan som ogräs och kanske då kan betraktas som ogräs, men är i alla fall vacker. Men det finns andra ogräs-utslag som inte kan sägas vara sköna. Jag tog den här bilden under en kvällspromenad, vad butiken heter är oväsentligt så det klippte jag bort:
Jag funderade på stadsutveckling när jag såg det här. Hur mycket entusiasterna larmar så kryper förfallet in, tiggarna blir fler, de utslagna och de marginaliserade blir fler - och butiker döljer sig bakom järnjalusier som till råga på allt är jäkligt fula. Är det för att slippa att glada/desperata helgfirare slår in fönstren i brist på något roligare att göra? Det fanns en ungdomsgård vid Hornstull en gång i tiden, borta sedan länge. Ungdomarna får väl gå ner i Tanto och kröka i stället, och på väg dit kan det kanske vara kul att panga ett fönster eller klottra.
Detta ser ut som den trista baksidan av gentrifieringen av alltmer av Stockholm. Gamla slitna men inte otrevliga miljöer ersätts av nya som slits, klottras ner och börjar se förfallna ut på nolltid. Inte kul alls. Men det kan vara en följd av den liberala låtgå-mentalitet som arkitekten Håkan Forsell
skriver om i ett referat av en av dess profeter vid namn Glaeser som skrivit om den ...
... nyurbanistiska medelklassen (enligt logiken: de rika behöver ingen urban policy, de klarar sig ändå – och de fattiga kommer flockas kring städer hur som helst, det kan vi inte göra något åt!).
Att man inte kan göra något - det är ju ett liberalt evangelium! Hur går det när den nyurbanistiska medelklassen krisar ihop ekonomiskt? Då lär det nog höras rop om att "något" skall göras, och det fort!
