Inte jag. Stenar och murar

Kan meddela att det lik som hittats vid Långholmen inte är jag, trots en sväng därnere i morse. Känner mig tämligen vid liv, trots viss vårtrötthet. Hörde en skogsduva hoa lite senare, men det var inte i någon skog utan på en takantenn inne i stenstaden. Märkligt. Det har väl något med urbaniseringen att göra kan man tro!

På tal om lik så gick jag en gång bakom ett par pratande människor varav någon hade en hund. En av dem sade: "Det är dom med hundar som hittar liken". Låter som ett argument för att inte ha hund. Man slipper att jycken glatt nosar fram döingar när man är ute och promenerar i naturen.

Hade tänkt köra en ny omgång med mitt favoritmotiv: stenar och is i vattenbrynet. Men man måste variera sig lite, så jag kör mitt andra favoritmotiv med stenar och murar på torra land.

Gamla fängelsemuren på Långholmen. Den eventuelle upphovspersonen till liket som återfanns i sjön utanför "holmen" kommer inte att hamna bakom de här murarna - men kanske andra.

Gammalt murverk är vackert, slitet av årstiderna, färger och storlekar varierar. Det här bör vara handslaget tegel om det suttit i det här lilla vakttornet sedan fängelset byggdes. En novell av Strindberg handlar förresten om tiden när Långholmens fängelse byggdes. - Jag undrar över det det där ensamma vertikala teglet, är det månne en liten glugg som murats igen?

Det kan vara en glugg som skulle släppa in ljus till utrymmet bakom den här lilla dörren

De här stenarna, och den rostiga järnmojängen till höger, sitter bredvid trappan som går från Söder mälarstrand upp till Västerbrons fäste (inte långt från Lasse i Parken). Tänk så mycket färger det finns i "gråberg" bara man tittar efter ... och tänker!