 |
| Hur mycket humor, öppenhet och duglighet finns det i Stockholms mitt numera? |
Den politiska agitationen har inte tagit slut ännu. Denna banderoll fotograferade jag på måndagseftermiddagen vid ett av min alltmer sällsynta besök i centrala Stockholm. Den fanns invid rulltrappan från "Snedtorget" upp till Sergelarkaden.
På tal om "öppenhet". När området runt Sergels Torg och Hötorget byggdes om fanns tankar om öppenhet. Men vad har vi nu? De fina terasserna är inte åtkomliga längre, där finns en trappa och en otäck grind med vassa pinnar i stället så att ingen skall försöka klättra in. Och är det inte en övervakningskamera där också? Var det så att bottenskiktet i Stockholm växte till sig och tog över, jag minns inte. Narkomander, hemlösa.
Förfallet breder ut sig och vi har fått en räddare och slutnare stad. Portkoder, övervakningskameror, folk som gömmer sig bakom säkerhetsdörrar i "sina" överbelånade lägenheter ... var det så vi ville ha det? Vad händer när någon upptäcker att ökad rikedom i form av kattguld motsvaras av en ständigt stegrad rädsla för skuggorna därute? Tar livet slut då?
7 kommentarer:
Hej! Vad fint att du tog upp Sergels torg och trappan upp där...
Minns att jag som ung 20-åring satte och var poetisk och skrev på servetter i kaféet och jag talade med en man som hade mördat, han hade suttit inne i åtta år, och ville inte åka in igen.
Det var då som Albinonis Adagio var "poppis" och i TV:n var det Sten Broman med klassisk frågesport...tror jag
Tack för reaktionen. Ja, idag kommer varken tjugoåriga eller andra poeter upp på de där terasserna som skulle vara så fina. Väldigt tråkigt. Och, jo, Broman tillhörde den epoken. Idag hade han nog inte varit möjlig att köra i TV.
Sten Broman hyllas fortfarande på Grand Hotel i Lund (hans stamlokus under livet) där man kan bli serverad Bromans whiskyköttbullar och om man hängt tillräckligt mycket på AF för sisådär 40-50 år sedan under studietiden gå med i Sten Bromansällskapet och dricka asfaltsgrogg med andra 50-70åriga män ett par kvällar om året under tiden någon föreläsning hålls om vilket geni han var. Nedlåtande mot personalen var han ("Hovmästar´n! Jag bad om en servett, inte om dasspapper!" o dyl kommentarer fick en släkting som var kypare på den tiden höra ofta) till skillnad från de flesta andra (riktiga) akademikerna som var hyggliga typer. Mycket i det beteendet låg väl i att hans doktorsavhandling underkändes på disputationen, något han aldrig kom över helt och tog ut det på omgivningen.
Skall man ta detta som en indikation på att bildning och gott uppförande inte alltid går hand i hand?
Underkänd avhandling, det är väl ändå en rätt sällsynt sak eller har jag fel? När folk väl har släpat sig fram till disputationen brukar de väl ta sig igenom också, med få undantag (Per Gahrton är det enda jag hört om).
Undrar om musiken Broman skrev var lika mystisk som hans hemgjorda kläder?
Idag tror jag knappt det ens förekommer att någon blir underkänd på själva disputationsdagen - Det är ju mängder med turer där opponenter från andra universitets motsvarande fakulteter och sakkunniga och handledare är inblandade som gör sitt till att man som doktorand skapar en godkänd avhandling. Disputationen är närmast av rituell art numera. Det var nog en sällsynthet redan då med att bli underkänd (om inget annat så var ju antalet studenter ganska få och antalet doktorander ännu färre innan den av kapitalet drivna utbildningsexplosionen från 1960 gjorde sitt så de som doktorerade visste väl vad de gav sig in på) och i en renodlad universitetsstad som Lund pratades det i veckor över sådant.
Det påstås f.ö. att Bromans sista ord var "Det heter Ramlösa" (uttalat med kort öppet a) när en av sjuksköterskorna frågade honom om han ville ha "Raaamlösa" (uttalat med långt a). Det stämmer väl in med vad jag hörde i ett tv-program om Nobelpristagare för några år sedan, "stora män gör sig bäst på avstånd". Fast det har ju funnits hyggliga stora män som Sture Linnér (kan man tänka sig att någon inom dagens Svenskt Näringsliv/gamla SAF har doktorerat inom ett klassiskt språk? Jag kan det inte)
Tack för intressanta inblickar i det akademiska livet. Maten och drycken som Broman och hans efterföljare ägnar sig åt låter ganska ruskig så det får vara. Jag har visserligen examen själv men har inte deltagit i något studentikost, och den doktorsavhandling jag bevittnade en gång var ganska sömnig. Ingen blev upprörd för något.
Man kan väl tänka sig att det fanns någon bildad person i gamla SAF:s direktörsgarde, men de nya generationerna är väl mer en flock schimpanser dresserade på Handelshögskolan. Och de kan nog inte mycket i de klassiska ämnena. Det går utför med allting!
Sture Linnér doktorerade 1943 vid 26 års ålder i grekiska, var sedan med i en Röda Korset-delegation i krigets Grekland och efter ytterligare turer inom bl.a. Electrolux anställdes som direktör inom SAF 1951 dvs när Folkhemmet var under uppbyggnad innan han så småningom gick vidare mot FN-uppdrag m.m. I boken Min odyssé beskriver han Marcus Wallenberg med orden "Inte ser jag det som ett fel i att endast ägna sin tid åt att läsa balansräkningar istället för skönlitteratur. Det jag har svårt för är när man framhåller det som ett föredöme och rent av skryter om detta faktum".
Nej inte ens de riktigt rika har tid till att njuta längre: "Cinq et sépt", mellan fem och sju var ett begrepp i Frankrikes 1800-tals ämbetsvärld för kärlekssökande män som inte ansågs behöva redogöra för omgivningen vad de gjorde med sina älskarinnor under den tidpunkten. Numera i dessa icke-viktorianska tider arbetar presidenter och ministrar hårt under tidpunkter som deras föregångare för hundra år sedan använde till annat.
Skicka en kommentar