På bilden (fler bilder av samma ställe finns här) befinner vi oss dock i Sverige, i Kärrtorp i södra Stockholm. Där har man byggt dessa hus med något märkligt utseende, fasaderna är i korrugerad plåt. Det kanske är OK att bygga så, och skulle krisen slå till med jätteförslumning framöver kanske vi här har underlaget till en svensk bidonville, men jag tycker inte det hela ser så kul ut ur estetisk synpunkt. Påminner det inte lite om bunker-arkitektur?
Jag antar att yimby-folket anser att husen är för små. Med tanke på behovet av bostäder kanske några våningar till inte hade varit i vägen, tycker jag själv. Kanske att gatan är för bred också, om man nu inte tänkt sig att mängder av fordon skall passera här.
Landstinget gissar (prognoser är gissningar!) att det behövs 15.000 nya lägenheter per år fram till år 2030 i Stockholms län. Med dagens politik är det omöjligt. Det är klart att man kunde låta folk smälla upp sina egna små skjul i kåkstäder runtomkring stadskärnorna och bygga nordiska bidonvilles också, men det är knappt att rekommendera. Det fanns en del sådan slum omkring förra sekelskiftet, som Hagalund i Solna, men det var inga roliga ställen. Framåt 1970-talet hade slummen i stort sett byggts bort i Sverige. Vem vill ha den tillbaka? - Svar: egentligen ingen, men som politiken nu drivs, och med accepterande av slumvärdar i vissa förorter, kommer slummen att återvända i stor skala. Slum i ena änden, överprisade bostadsrätter i den andra - det är två sidor av samma mynt. Det finns ingen annan anständig lösning än att återuppta massbyggandet av billiga hyresrätter. Det kräver en ny politik, en ny politisk ledning. Det kräver förmodligen att större delen av den förborgerligade ledningen för socialdemokraterna får respass och ersätts av vettigare folk,
4 kommentarer:
Två saker hindrar byggande:
- Plats att bygga på, eller rättare sagt juridisk rätt att bygga på det överflöd av plats som faktiskt finns i Stockholm. Om man kollar en enirokarta där både hus och tomter är markerade kan man se att så fort man lämnar innerstan blir det otroligt långt mellan husen. Helt i onödan, och bara beroende på knäppa lagar.
- Ekonomiska drivkrafter. Man har vetat i åtminstone hundra år att i växande storstäder är det mer lönsamt att höja hyran än att bygga mer. Monopolistisk prissättning, kan man säga. För hundra år sen skapade man kommunala bostadsbolag med uppdrag att bygga så mycket de kunde. Idag är detta förbjudet.
Den första punkten vill Yimby åtgärda, se deras Lindhagenplan 2.0 på http://www.yimby.se/2012/09/lindhagenplanen-2.0_1310.html där det finns inte mindre än sju förslag.
Den andra kräver ytterligare nån sorts plan.
Politiskt mod, resurser, och vilja att köra över kommunerna i norr, det verkar vara ungefär vad som behövs.
Jag tror inte att det behövs mer än lite fantasi - om man inte menar modet att våga gå ifrån washingtonsamförståndet.
Varför inte lite kohandel mellan borgare och sossar? Mot att sossarna får etablera kommunala bostadsbolag med rätt att bygga utan krav på vinst får borgarna rätten för fastighetsägare att bygga vad de vill så länge det inte strider mot planbestämmelserna.
Men det är nog inte där skon klämmer. Inget parti vill bygga, för då kommer partipamparnas bostadsrätter att sjunka i pris.
Jan Wiklund: Jag tror du har satt huvudet på spiken där!
Och just problemet med plats, det är ju där nyskapande arkitektur ska vara lösningen. Utan att himlen försvinner i tiovåningshusens skugga. Men visst sjunker värdet på bostadsrätter när allmännyttan byggs ut. Men allt måste ju tydligen handla om pengar...
Skicka en kommentar