Jag tog den här bilden för några månader sedan. Tänkte ha den till en kommentar om homofila/homofoba artister, där reggae-tomtar från Jamaica utmärkt sig i den senare varianten men till och från gör avbön. Särskilt när deras spelningar hotas i länder där man ser strängare på homofobi än på anfallskrig mot länder med brun befolkning. (Detta är menat som en ironisk spark mot USA och Canada med sina anfallskrig mot bland annat Afghanistan.) Minns jag rätt tillhörde den där Mavado avbönsgänget - eller han lovade väl åtminstone att hålla tungan i styr när han är utanför Jamaica.
Men det blev inget inlägg. Fast nu ser jag att bilden kan användas som illustration i alla fall: radion berättar om en listig plan av Stockholms kulturborgarråd. Affischer som ovan är olagliga, men nu har man listat ut en plan där affischering av den här sorten kan bli laglig - mot betalning. "Profit, profiiiit, det ska alltid va' profit" för att citera en Ebba Grön-låt från forntiden.
Jag bara undrar: vad är det för fel på vackra rena metallgrå ytor, utan kladd och affischer?
4 kommentarer:
Tja, lite kladd och klisterlappar gör det hela lite mänskligt.
Det finns såklart ett intresse av att folk skall lyssna mindre på reggae och den sortens musik rent allmänt. Då det är den moderna proggen, så skall det såklart sättas strålkastare på de som inte är det.
Det mesta av den gamla proggen var mer eller mindre ren smörja ... och de här haschtomtarna verkar inte mycket bättre.
Jag minns en kampanj mot affischering som drevs av borgarna i början av 00-talet eller kanske i slutet av 90-talet. Det skulle vara nolltolerans.
Fast det kom av sig lite sen chefen för Stockholms turistförvaltning talat om hur mycket Stockholms stad skulle förlora i turistintäkter om kulturlivet inte fick affischera gratis.
Nu står borgarna där som åsnan mellan två hötappar. Ska de välja pengarna eller moralen?
Den sanne borgaren sätter naturligtvis den borgerliga moralen (vad den nu kan vara för något) högst!
Skicka en kommentar