Jag fotograferade denna nedkladdade vägg igår eftermiddag. Inte roligt alls. Undrar om ens kladdarna tycker att det är så roligt i långa loppet?
Nu är väggen mot Riddarfjärden vid Gamla stans tunnelbana vitmålad. En gång var den omålad grå betong. Inte så roligt det heller, men det fanns en del målningar som var klar ovanför kladd-nivån. Det här en svartvita bild som togs av mig någon gång mot slutet av sjuttiotalet tror jag. Den har tidigare varit ute i bloggvärlden här tillsammans med några andra bildexempel från den tiden. Ibland var det bättre förr, även vad det gällde inofficiellt måleri utomhus!
Vi tar en till när jag ändå är igång:
Men det fanns även ett officiellt utomhusmålande tror jag, fast jag vet inte detaljerna. Jag utgår från att det var riktiga konstnärer, kanske under utbildning på konstskolan bredvid, som stod för dem. Hur som helst så fanns det något som hetter Tysta Marigången under Tegelbacken, en gångtunnel ned mot kajen som sedan länge är igenmurad. I den fanns väggmålningar från ena änden till den andra. Jag tog några bilder där också på sjuttiotalet. Tre av dem finns här och en ser ut så här:
Vad kan man dra för slutsatser av det här? - Kanske att det åtminstone går att dra ner på det vedervärdiga klottret om man inte har tomma betongväggar (och eventuellt ger dem extra dragningskraft genom att måla dem vita) utan ser till att det finns något där redan. De mest vedervärdiga självcentrerade klottrarna kommer naturligtvis inte att avhållas från skadegörelse för det, men viss återhållande verkan kanska man kan hoppas på.
Vore inte de långa väggarna till höger och vänster om tunnelbaneuppgången lämpliga för en storskalig muralmålning med anknytning till Gamla stans historia, exempelvis?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar