söndag 30 maj 2010

Skälderviksplan och Erik Berg om förtätning


Skälderviksplan i Årsta en solig eftermiddag för några dagar sedan. Idylliskt, men ödsligt. Se så härligt med träden och den stora dammen och konstverken, och bänkar så man kunde välja att sitta i sol eller skugga efter behag ...




... men jag såg nog inte mer än två människor den stund jag gick där. Huset i bakgrunden är minst fem våningar vilket är ganska högt för området. Annars är det mest bottenvåning och ett par våningar till i smala hus om jag minns rätt. Är det inte skamligt lite med folk här?

"Ödsligt" har ju tidigare varit ett skräckuttryck som kommit från yimbyhållet - undrar hur man betraktar ställen som Årsta? Det har ju blivit en större kommunikationsknut än tidigare i och med att pendeltågsstationen och spårvägen kommit till, förutom bussarna. Kanske det påverkar området? Skulle det bli bättre om man smällde upp några jättehus i närheten, om man hittade några tomma ytor att bebygga, om Årstafältet skars ner till en liten hårt tuktad park med ett stängsel av höga hus på alla sidor?

Eller har folklivet något med åldersstrukturen att göra? Nya bostadsområden befolkas ofta av unga familjer med barn, barn som växer upp och kanske flyttar bort, och så finns föräldrarna kvar och åldras, medan lekplatserna står tomma. Till slut slår naturkrafterna till, och inom några årtionden har de gamla gått bort och in kommer nya unga familjer varpå cykeln kan börja igen ... .


Efter denna avstickare till Årsta kanske jag skulle gå över till det inlägg som jag tänkte skriva, nämligen det här:

Jag har tidigare då och då berömt Erik Bergs Approximation, och det finns ingen anledning att vika från det omdömet. För ett tag sedan skrev han en bra artikel, Truman City: ett kritiskt perspektiv på förtätningsidealet, som jag hade tänkt kommentera. Men det har inte blivit något av det. Vad han vill göra är att skriva en artikel som utgör ett första försök att i mer strukturerad form beskriva det politiskt problematiska med det rådande stadsförtätningsidealet. Bra tycker jag, men blir avbruten varje gång jag skall läsa hans synpunkter.

Då får jag i stället syn på en annan intressant blogg, Arbetsbok, vars innehavare heter Håkan Forsell och bor här i Högalid, vid Hornsgatan. I ett inlägg kommenterar han samma problem som Erik Berg tar upp, och gör en sammanfattning (bra, då slipper jag göra det):

Berg pekar på en mängd problem. ... : grönstrukturerna blir exploaterade, externalisering av produktion leder till längre transportkedjor och en allt annat än grön ekonomi, delar av den befintliga stadsmiljön blir förstörd och oanvändbar för sina ursprungliga invånare och gentrifiering, slutligen, har spridit sig likt en löpeld i tidigare arbetarklasstadsdelar.

Sammantaget, menar Berg, att de nya stadsborna – gentryt, om man så vill – blir inneslutna i en helt illusorisk värld där bara en sida av verkligen är synlig och uppfyller varje hörn av miljön och tillvaron: konsumtion och det kommersiella livet: inte ett spår kvar av naturen som försörjer dem eller av sociala och historiska olikheter hos andra medborgare.

Och jag vill lägga till några funderingar direkt från Bergs artikel:

... cities of all sizes are thrown into a game where they fight over attracting the “right population”. In this struggle, cities go to extremes in prioritising the needs and demands of the mythical nomadic creative class, while at the same time denying the needs of other groups.

This shift of priorities is marked by a shift of focus towards the inner city, where one aspect of urbanity – a “pulsating city life” – suddenly is regarded as the highest of urban virtues. When this abstract notion of urban life is specified, it turns out to be synonymous with a city characterised by shops, restaurants, cafés and cultural institutions – all of which are activities inscribed in an economic circulation, none of which are free. In the visions the perfect street is often imagined as a street with small, personal and specialized shops. But in reality the small units are more often than not outcompeted by global chains and by the Internet, leaving a much more conformist streetscape, dominated by transnational capital, on whose altar other values are sacrificed.


Jag hoppas att folk inom exempelvis yimby funderar över de här frågorna - det pulserande stadslivet exempelvis. Jag tycker det låter lika tomt som exempelvis klimatsmart.

En del förtätningsentusiaster är liberaler, kanske till och med övervintrare av den typ som tror att problem reder upp sig bäst om man inte gör något för att lösa dem, men det finns ju faktiskt en verklighet därute också. Den styrs av folk som fullkomligt struntar i låtgå-ideer, de fixar till stan så att det passar deras intressen men uppträder gärna maskerade till förnyare och förbättrare av stadsmiljön.

Hur möter man det? Hur slår man undan benen för de politiska och kommersiella krafter som vill ha en stad av skiträdda, uppblåsta och skuldsatta bostadsrättsinnehavare, som slår mot arbetarklassen (det finns en klassaspekt av det här) och bygger var som helst hur olämpligt det än är och vilka värden som än massakreras till förmån för något aktieägarvärde? Yimby har bra tankar om kollektivtrafik bland annat, men (om jag inte missat något på sista tiden) tar man fortfarande prognoserna om inströmning av folk till Stockholm som en faktiskt beskrivning av vad som kommer att ske.

Just det där med illusorisk värld tycker jag låter tänkvärt: bostäder och butiker (samt caféer, dock utan forna tiders ölgubbar) accepteras, men fabriker och verkstäder har ingen plats i den nya täta staden. Och min käpphäst är ju kajerna som, käpprätt åt helsicke, fylls med bostadsrättslådor i stället för att användas just som kajer. Ett av de värre problemen i vår tid är inte att staden inte är tät nog, det är att den är indragen i spekulationskapitalets allt farligare virvelströmmar. (Då menar jag inte bara i bostäder och fastigheter, utan i alla grenar av samhället.) Kommer vi att få en stad som är tät men också rensad på allt som spekulanter inte kan dra omedelbar vinst av? - Det är en fråga värd att diskutera.





Se här, Årstafältet. Man kan gå ut där, vända sig om från övre bilden och se den nedre. Försvinna från staden för ett ögonblick om man inte lyssnar på trafikbruset i bakgrunden. Hur mycket värt är det att ha sådana möjligheter relativt nära Stockholms centrum? Många vill sopa bort det här och lägga en matta av hus över fältet. Eller ha en liten tuktad park kvar där ingen oordning får råda. Kanske de vill att arbetsplatserna i området också försvinner, som partihallarna exempelvis, så att det kan byggas ännu mer bostadsrätter och caféer och man slipper se arbetare?

Växtlighet i slutet av maj


Maj månad är snart slut. I Årstabäckens ravin blommar skogsnävan. Förr kallades den midsommarblomster, men det verkar ju vara fel namn på en blomma som åtminstone i södra och mellersta Sverige har gjort sitt för året nästan en månad innan midsommartiden. Så nu får den heta skogsnäva i stället.




Den som undrar var de små tallbarren kommer ifrån kan studera den här företeelsen närmare. Tittar man närmare på de dagliga naturföremålen kan man hitta många vackra former.




Rosor. Under tak och i vas, som minne efter en saknad mor på hennes födelsedag.

lördag 29 maj 2010

Från filosofens till andra gravar


Det mörkaste innerfältet på ovanstående karta motsvarar ungefär ...



... den här kartrutan som innefattar en del av fredagseftermiddagens promenad. Titta i vänstra delen av det gröna: där står det Filosofens grav alldeles invid sjön. Denna begivenhet ligger vid Lilla Sickla. Jag kom inifrån Söder, passerade utkanten av Hammarby Sjöstad och Hammarbybacken, och snart syntes skogsbrynet där graven är belägen.



Någon filosof är vad man vet inte begravd här, däremot mor och syster till protokollsekreteraren L. C. Pontin som ägdes Sickla gård i slutet på 1800-talet. Dessutom har en tredje okänd person begravts här. Är det "filosofen" månne? - Monumentets historia kan man läsa om på en informationsskylt. Så här ser gravhällen ut:



HVILANS BONING
DEN DÖDLIGES HOPP
OCH
MÖDORS BELÖNING

Ett upplyftande budskap, eller hur?



Nåväl, jag lämnade denna hvilans boning och gick in i skogen på måfå, under ivrigt fäktande med hungriga mygg som traktade efter mitt blod.



Efter en stund kom jag fram till nedre högra hörnet på den detaljerade kartan ovan, och upptäckte att jag var invid Gamla Kyrkogården i Nacka. Jag har åkt förbi många gånger men aldrig varit därinne, men nu gick jag in genom en öppen grind mot skogssidan. Kyrkogården ligger i en brant backe mellan skog och väg och där finns tre små byggnader. Den ovan var lätt att identifiera som en nationalromantisk klockstapel.



Sedan fanns detta - är det gravkapellet? Eller ...



... denna byggnad i kraftig sten? Nej, det här är någon som har rest ett helt hus för sin avdöda lekamen, vilket verkar att ta i såvida man inte väntar sig att återuppstå på Yttersta Dagen och vill göra det med stil. Själv får jag väl knacka upp locket på min askurna och titta ut om det blir så dags någon gång.



Så här i efterhand upptäckte jag att jag inte fotograferade några gravar (utom det lilla mausoleet ovan), men man kunde konstatera att många med namnet af Petersén gått till slutförvaring på denna lilla begravningsplats. Den släkt som sitter i Erstavik alltså.

I övrigt var det ganska dött här (ursäkta den oavsiktliga vitsen) frånsett den lilla kopparormen som sprattlade till framför mina fötter och orsakade någon sekunds ökad hjärtfrekvens.

tisdag 25 maj 2010

Får man tälta i Rålambshovsparken?


Rubricerad fråga kommer sig av detta anslag som jag såg i porten till Frälsis på Sankt Göransgatan (före detta Kungsholmsgatan) i eftermiddags. Kallt och regnigt väder var det också. Är sommaren redan över? - Nå, för att återgå till frågan, är det tillåtet för naturliga eller övernaturliga väsen att bara slå upp ett tält i en park? Kan jag tälta i Rålis om jag känner för det? (Det gör jag inte.)




Kallt väder idag som sagt. Men ändå får den här tösen stå i bara mässingen (fast hon är väl av brons) och huttra på Stadshusets terass mot Riddarfjärden. Vad är det hon tittar på?



Jag är inte säker, men kanske det är en blomma som är på väg att slå ut. Det kan väl vara lämpligt i dessa tider när såväl hägg som några syréner blommar. Fin i håret är hon i alla fall.



Den här figuren i närheten av lilla bronsfröken är däremot inte så prydlig. Men hans jobb är att sticka fram ur en stenplatta på marken och spruta vatten. Det kanske man kan bli lite glosögd av i längden.




Blomstertid ja - att några blommor fått fäste invid järnvägsspåret på Riddarholmen ger ett visst hopp om att livet går vidare.

söndag 23 maj 2010

Den blomstertid nu kommer


Jo, den gamla psalmen känner vi till. Ofta framförd av släpiga barnkörer som inte så att säga begriper allvaret i det hela. För med blommorna kom löftena om årets skörd, och när psalmen skrevs av Israel Kolmodin var hotet om hunger på grund av dåliga skördar ännu reellt i Sverige. Under sådana tider kunde en härlig försommarblomstring ge goda förhoppningar om framtiden.

Exempelvis om äppelskörd - bilden ovan är från ett förvildat äppelträd i Münchensbacken på Söder. Det finns några aplar nästan längst ned i backen. Kan det vara rester av någon gammal odling, eller är de följden av att någon fågel skitit ut äppelkärnor just där? Jag har sett folk plocka äpplen där, men jag vet inte hur smaklig frukt är som växt ett par meter från en stor trafikled.




Knappast ätbart, men skönt: lite längre upp i backen håller den odlade formen av rundhagtorn (heter Paul's scarlet, tror jag) på att slå ut. Ett litet träd översållat med röda rubiner!



Hästkastanjen är ju inte heller ätbar (annat än om man är häst, kanske?) men dess vita koner till blomklasar är sköna att se.

lördag 22 maj 2010

Försommar


Ja, nu har försommaren slagit till och året är som vackrast. Vårkylan finns ännu kvar i vinden när det friskar i, och den nya grönskan finns i många nyanser. Genom att välja rätt kameravinkel får man lätt fram en idyll som ovan. Och från detta tysta foto hörs inte dånet från Ulvsundavägen som faktiskt skymtar i bortre bildfältet, eller flygplanen som startar från Bromma alldeles intill. Vattendraget man ser är utloppet från Lillsjön till Ulvsundasjön.



Det här och följande foton kommer från det härliga landskapet runt Säbysjön i Jakobsberg. Bilderna togs på fredagens förmiddag. Det är bara att försöka suga åt sig allt det vackra så man har något att minnas för resten av året. Se och njut!










onsdag 19 maj 2010

Myggpremiär

Vid halvsjutiden i morse befann jag mig i skogarna i Nacka. Nu börjar det kännas som sommar, göken gol, och de första myggorna för året var framme och hälsade. Trevliga små gynnare, eller hur? Alla insektsätande fåglar torde tacka och ta emot.

Vad som syns väldigt dåligt på bilden nedan, tagen vid nordänden av Källtorpssjön, är att en fiskmås ligger och ruvar på den stora stenen rakt fram. Att sex storlommar låg längre ut och fiskade syns inte alls. Men stilla och fint väder var det, trots ett smärre regn senare på dagen (marken hann bli blöt men inte mer).




Undrar om det varit en bäver framme och gnagt här? Eller om det är en marodör från Alliansen (kanske är det samma sak)?



Stensöta stötte jag på längs en liten väg. När jag var liten brukade jag plocka stensöta och tugga på rötterna. Nu fick den här prydliga plantan stå kvar.



En fallfärdig och mossig bro ute i skogen. En gång kunde väl fordon köra över här, men nu skulle jag knappast vilja gå över ens. Det ser ganska så murket ut.



På magra klipphällar växer åtets första styvmorsvioler.



En bäck i skogen med skogsbäckens typiska brunaktiga vatten.

söndag 16 maj 2010

Livet går vidare


Även på Reimersholme finns ett vackert japanskt körsbärsträd som ger dagen en stillsam ljusrosa färg. Men snart är det hela över, kronbladen faller redan ...



... och ligger som stora snöflingor i gräset. Sic transit gloria mundi!



Men på andra sidan ön kan vi konstatera att livet går vidare: kanadagässen har fått ut årets ulliga gulliga små dunungar. Snart blir de stora drumlar som går omkring och roppar "honk honk" som sina föräldrar, samt skitar ned på gräsmattorna så det står härliga till - men ännu är de små och söta!

lördag 15 maj 2010

Djurgården - lördag förmiddag


Tusenskönor växte där på södra Djurgården - kanske inte i tusental, men tiotals och ibland mer än så. Men jag förevigade en av dem under en promenad i förmiddags. Härligt väder var det också.



Den här skulpturen ser kanske mystisk ut. Venus Milo av Erik Grate, uppsatt 1995. Men har man sett bilder av statyetter från grekisk stenålder, närmare bestämt Cykladerna för cirka 4000 år sedan, är stilen mer bekant. Jag vet inte om Grate tänkte på grekisk stenålder när han gjorde skulpturen, men det skulle inte förvåna mig.



Lika litet som det inte förvånar mig att folk måste hålla på och rista i barken på Djurgårdens fina bokträd. De står nu i sin finaste försommargrönska. De fina silkesgrå stammarna skulle vara ännu finare utan rispandet.



Riktar man kameran åt rätt håll så kan man tro att man är ute på landet någonstans, inte i en park i en storstad. Några tiotal meter till vänster om bilden finns Valdemarsudde, fotografen (jag alltså) står på en asfalterad väg som leder ned till stranden och en stor marina. Men här ser man bara en stig som leder upp bland stenblock och försommargröna träd.



Ännu finns många vitsippor kvar. Det kalla vädret har väl förlängt våren någon vecka eller så, men nu är det väl snart slut med sippandet för det här året.

Årstabäcken - fredag eftermiddag


Årstabäcken på fredagseftermiddagen. Skogen är full av fågelsång: koltrast, bofink, talgoxe. Och för en stund sedan hörde jag - och såg - de första grönsångarna uppe i Årsta skog. När gamle Sven Nilsson skrev sin bok om fåglar i mitten av 1800-talet liknade han grönsångarens drill vid det ljud som uppstår när man släpper en silverdaler på ett marmorbord. Nu håller våren definitivt på att glida över i sommar!