söndag 28 februari 2010

Byggs den stora vyn igen?


De här bilderna kopierade jag från Foto-Lasses blogg. Han har, antar jag, varit nere på Peder Myndes backe med sin fina kamera och plåtat den fina Slussen-modellen ur en ny vinkel. Jag var ju där tidigare och plåtade med min enklare fick-kamera för ett tag sedan, några bilder finns här. På en av dessa bilder ritade jag in ungefär den siktlinje som Lasse vill visa på högra bilden ovan, fast sedd utifrån Saltsjön. Linjen skulle fortsätta rätt ut om den inte bröts av spekulationsbygger (för det är det väl?) på vänstra kanten.


Vill vi verkligen ha Stockholm igenbyggt på det här sättet? Eller om man säger "tilltäppt"?

Svenskan som antisemit-blad?

Några arkitekter skriver en kritik av "Tors torn" i Svenskan. Det handlar alltså om blindspåret i Stockholms utbyggnad: de jättestora husen som antas vara bra för det enal eller andra men som mest förfular stadsbilden. Gå över till Söder Mälarstrand och titta hur det numera ser ut i trakten av Stadshuset ... Kanske "Tors torn" stupar på ekonomin - skyskrapor är inte billiga att bygga och driva. Jag har hört att mindre "storhus" har stoppats av det skälet i Stockholm.

Hur som helst, även om det inte verkar vara de största ljushuvudena som häckar i de stora tidningarnas kommentarskatakomber så kan man ju undra över det här:






Det här står ju inte SvD för, det begriper ju alla människor, och jag antar att skiten rensas bort och kanske får fler efterspel, men behöver man bry sig om det? Har inte diverse borgare redan själva angivit tonläget, är inte detta bevis för att vi kan skrika om att hela borgerligheten vill gasa judarna? Det står ju i den stora statligt finansierade borgerliga tidningen! Om någon borgare skulle protestera kan man ju påpeka att det finns borgare som faktiskt själva bedriver samma argumentation. Den består av att hålla alla ansvariga för vad någon enstaka tok säger även om alla inte håller med, det består i att rycka ut saker från sitt sammanhang, man förvrider och förvanskar. Att kortsiktigt nå framgång genom fula knep i debatten kan verka smart, men det kan slå tillbaka dubbelt senare. Ärlighet borde vara längst, hoppas jag verkligen. SvD är inte en judehatartidning, Ohly är inte judehatare, Reepalu är inte judehatare. De är inte ens "självhatande" judar.

lördag 27 februari 2010

Några bilder mot vinterns slut


En balkong på det fina biblioteket i Flemingsberg. Undrar vad som händer när det riktiga tövädret sätter in? Kan den omvandlas till akvarium eller badbalja då?




Fåglar sjöng glatt i morse. De är väl glada över att vintern nu kanske är på upphällningen. Men grått, blaskigt och trist blir det, och förmodligen blir det kalla nätter igen så att eländet fryser till. Men har man skor med stift under sulorna går det ändå ganska bra även i sådant underlag.



Vi lever i "risk-samhället", eller om man uttrycker det som i "rädsla för risk-samhället". I världspolitiken antas vi vara villiga att skrota alla våra friheter för att undgå risker och faror. Förr i tiden fick barnen slå sig bäst de ville, men i den här lilla backen vid Skinnarbacken har man för säkerhets skull satt upp skydd på trädstammarna. Ingen småtting må missa och braka in i ett träd, med följande gråt & tandagnisslan!

fredag 26 februari 2010

Några små förslag



Jag ser nyheten idag att regeringen tänker dölja arbetslösheten genom att sparka in tusentals människor som "praktikanter" på statliga verk och myndigheter. Även om de inte har något att göra där.

Littorin är även medveten om risken för att praktikanterna inte får meningsfulla arbetsuppgifter. Men, anser han, aktivitet är i sig bättre än passivitet, "att bara sitta hemma och vänta på att ersättningen ska komma".

- Även om arbetsuppgiften kanske inte är absolut 100 perfekt, så är det ändå bättre att ha ett ställe att gå till, att känna att man har andra som är där, att man inte bara lämnas ensam och bara väntar på pengar.


Att vara femte hjulet under vagnen är jobbigt, hur skall det då inte vara att bli sjätte, sjunde, åttonde ... som får sitta i ett hörn utan att inte ha något att göra. Jag har en misstanke om att i en sådan situatione skulle nog de flesta hellre välja att hålla sig borta. Jag undrar om det ens är ekonomiskt försvarbart att folk skall dra iväg till arbetsplatser där de tar plats men inte har något att göra? Fast ekonomi kanske inte är regeringens starkaste gren, i alla fall inte när man räknar totala kostnader och intäkter för olika påhitt.

Men varför bara klaga? Här är ett förslag,

I förrgår skulle jag lägga en lapp på brevlådan. Förut fanns det en låda inom en minuts promenadavstånd, det var två-tre minuter till den näst närmaste, inom fem minuters gångväg fanns nog åtminstone två eller tre lådor, etc. Stan var full av lådor. I går fick jag gå ganska långt innan jag kom fram till första lådan (OK, jag gick väl åt "fel" håll, men i alla fall ...).

Då slog mig tanken, att även om mängden papperspost minskar, och det inte är så mycket i lådorna numera, skulle de ändå kunnat vara kvar i ett tätt nät. Och mellan dessa lådor skulle några energiska personer i lugn takt kunna promenera, länsa innehållet och bära det till närmsta sorteringsställe. Inte ens dra runt med bil alltså, utan möjligen ha en vagn av "dramaten"-typ att dra på. Kunde man tänka sig ett tiotal distrikt bara på Söder, med folk som faktiskt gör ett samhällsnyttigt jobb?

Något liknande kunde tänkas vid återvinningsstationerna. De borde ha permanent eller nästan permanent bevakning för att inte förfalla och förslummas. Ytterligare några samhällsnyttiga arbeten alltså.

Och naturligtvis måste kaoset inom de offentliga kommunikationerna avslutas genom rejäl uppröjning, inte bara av hopgeggade tågväxlar, utan av hela organisationerna. En organisation med politiskt ansvar och långtidsplanering, inte några "leka-butik"-nissar med "vinstansvar". Det kommer att kräva folk det också som finns tillängliga redan innan nästa panik bryter ut.

onsdag 24 februari 2010

Bobubbla, världskriser och sånt

Enligt WTO sjönk världshandeln med 12 procent förra året (mot förutsedda 10 procent). Jag fick syn på denna lilla notis i högra ögonvrån när jag kollade in en större artikel i Svenskan som refererar vad Bostadskreditnämnden säger: Bobubblan kan spricka. Det är väl en varning som poppar upp då och då, men det kanske vore värt att sätta in detta i större sammanhang. Man skulle ju kunna tro att prat om bostäder bara gäller Stockholm, men det finns en värld därute som påverkar också ...

Är det något att sörja över att tyngdkraften tar ut sin rätt? För det är ju ungefär det som händer när luften pyser ur dessa bubblor - vare sig det går snabbt eller långsamt så sjunker bubblan ner mot den fasta marken. I detta fall är det spekulationen som kraschar mot den reala ekonomins hårda grund. Om det är många bubblor, och de inte spricker samtidigt, kan plågan kanske uthärdas, men i dagens värld finns det en tendens att allt händer väldigt fort och på många ställen samtidigt. Globalisering kallas det. Det skakar till i USA eller Grekland, och så sprider sig oron med rasande fart, kanske till och med in i bostadsrättsinnehavares dyra lyor i Stockholms innerstad.

–Hushållen tror att man är förmögen när priserna går upp, men man ser inte att det är en bubbla, sade Bengt Hansson, analytiker på BKN, under presentationen av rapporten.

Trots hushållens stora skulder är räntebördan, tack vare den låga räntan, rekordlåg. Och den vaggar in folk i en falsk trygghet.

Hushållen med de stora skulderna är redan mycket sårbara och känsliga för högre räntor. När priserna inte längre stiger blir det omöjligt att använda villan som bankomat, det vill säga att ta nya bolån för att konsumera. Och faller priserna så som BKN spår, kommer prisfallet att påverka konsumtionen drastiskt. Att döma av det historiska mönstret kan vi förvänta oss en obefintlig eller kanske negativ konsumtionstillväxt, skriver BKN i rapporten och konstaterar att hushållen agerar spekulativt genom att inte amortera på bostadslånen och genom att använda bostaden som kreditkälla.

Att "använda villan som bankomat" låter ju ungefär som det som hände i USA: folk lånade på huset för att kunna hålla konsumtionen uppe. Men det berodde väl på att många hade en lön som i praktiken stod stilla år ut och år in, och man fick ta till huset för att skaka fram nya kontanter. I Sverige har det väl inte riktigt varit så illa för de stora grupperna av löneslavar? Är folk så jäkla korkade? Ändå har den privata skuldsättningen ökat enormt, och det vet vi ju är riskabelt. Skulder som förvandlas till produktiva investeringar är en sak, skulder som äts upp genom konsumtion är något annat. Det ser ut som om en hel del folk helt enkelt lever över sina faktiska tillgångar men hoppas att det fixar sig någon gång.

Vad betyder det för Stockholm och dess innerstad? Dagens Nyheter skrev igår om hur innerstaden förvandlas till ett rikemansgetto. Men skall man följa resonemanget ovan är det många som flyttat in här och sitter på dyra bostadsrätter som i själva verket sitter illa till, riktigt illa till. De äger inte bostaden, det gör föreningen, och kontrollen ligger hos banken. De är inte äkta "rikemän". Det är sämre än att hyra.

Vad som skulle kunna hända vid en ny krasch i världens ekonomi - och en sådan är inte otänkbar inom några år - är att mängder av människor i bostadsrätterna i innerstaden upptäcker att det faktiskt är banken som har mest att säga till om. Och då kanske det blir så att Stockholms innerstad verkligen blir ett rikemansgetto: de som har förmögenheter på papperet men inte i verkligheten åker ut, och kvar finns de verkligt förmögna som på något sätt kan betala för sig utan att få problem med kreditvärdigheten. Andra sidan av det här, som det sägs i citatet ovan, blir att mängder av folk kommer att bli tvungna att dra ner på sina utgifter, och det kommer att slå mot hela konjunkturen. Skall vi sätta in lite räntehöjningar i resonemanget också ...?

Vad som skulle behöva göras är dels att stärka hyresrätterna i Stockholm, se till att farliga lån försvinner, ta itu med smygkontorisering, köra omvandlingar till bostadsrätter baklänges, göra det i stort sett omöjligt att göra nya ombildningar till bostadsrätter, strunta i att djursholmare och liknande gnäller och bygga mycket hyresrätter där, förtäta i de nära förorterna ... det finns mycket man kan göra, men motståndaren är nog svår att tas med, för det finns starka intressen som gärna vill ha kvar bostadssituationen som den är nu, och helst göra den ännu värre! Var finns de politiska kamikazepiloter som vill utmana det nuvarande ruttna systemet?

måndag 22 februari 2010

Panorama över istäckt Riddarfjärd


Klicka på den här bilden så blir den större och pampigare - det är i själva verket tre bilder som datorn fått klistra ihop - ett panorama, med finare ord


Så här såg det ut måndag morgon. Glad att jag inte behövt använda kollektivtrafik för att åka långt eller kort denna dag av infrastrukturellt sammanbrott, utan att jag bara kunde njuta av sol och vita vidder. Det var ett tag sedan isen låg så här stadig på Riddarfjärden. Några moln skapar blå skuggor på isen, långt borta skjuter en tjock vit rök upp. Stadshuset står stort och stadigt, men dess profil störs av andra byggnader som nu finns i bakgrunden. - Nå, än är Stockholm ej förlorat!

lördag 20 februari 2010

Inget väder för bänksittare


Det ramlade in en gratistidning i morse. Där står det om snötippningen i Riddarfjärden. Det är det brunfärgade resultatet av detta som man kan se ovan, och som jag skrivit om och fotograferat tidigare. Staden vill vräka mer snö i vattnet står det i Södermalmsnytt. Kadmium, bly och koppar finns med bland det som tippas i sjön. Inte så farligt, tycker stan. Men det håller inte Naturvårdsverket med om. Det verkar bero av var och hur man mäter. Frågan är vad snömassorna skall förvaras i väntan på varmare tider.



Inte läge att sitta på bänken i hörnet Varvsgatan-Högalidsgatan. Men om några månader skall det vara blått av scillor här!


Kallt var det i morse, och det lär fortsätta några dagar till. Men snart är vintermånaden slut. Vad skall "skeptikerna" säga när det inte finns några snödrivor utanför fönstret att hänvisa till? Jag tycker det är konstigt att långvariga och långsamma klimatförändringar kan hålla på år efter år utan att de där individerna reagerar, men så fort det är kallt en månad så vaknar det till. En av de största bloggarna i Stockholm föll för det. Svårbegripligt.

Med tanke på att klimatfrågorna faktiskt kräver en massa specialkunskaper och superdatorer för att man skall kunna få fram pålitliga data är det väldigt vågat att göra utsagor bara efter att ha tittat ut genom fönstret. Religiösa tokar och "förintelseförnekare" gör sådant, men vanligt normalt vettigt folk? Undrar om jag minns rätt, men var det inte så att vintrarna under den varma bronsåldern var ungefär lika kalla som nu - men somrarna var mycket varmare? Och för den som tycker att det låter trevligt i alla fall rekommenderar jag en titt på var folk bor i förhållande till lågt liggande och lätt översvämmade kustområden.



Inte är det läge att vila benen på den här bänken på Högalidsgatan heller. Blåst och elva grader kallt gör att man inte drar benen efter sig i onödan, utan raskt skyndar mot stugvärmen



De mörka grejer som sticker upp ur snön är bänkarna vid krönet av Münchensbacken. Inte läge här heller att slå sig ner och beskåda Stadshusets mäktiga profil (som blir allt mindre mäktig vartefter de andra husblafforna växer upp).

tisdag 16 februari 2010

Insnöad konst


Det här är bilder som jag tog vid Södertörns högskola i eftermiddags, på den öppna platsen mellan "Moas båge" och biblioteket. Mycket snö har det kommit, och det stora konstverket i granit (tror jag att det är) har liksom krympt bakom snöhögarna.



Nå, här syns det väl hur man gjort: man tager ett jättehögt platt stenblock, sågar ur en fyrkant i mitten och vrider den på tvären. Enkelt (om man har rejäla verktyg och budget för tilltaget). Det blir som en stenport, porten till lärdomen kanske.



Sett i den här vinkeln verkar hela skolan insnöad, men det är givetvis fel. Innanför dessa väggar skottas inte snö men lärdom upp i stora lass, och ut strömmar elevkullar fyllda av densamma lärdomen.

torsdag 11 februari 2010

Samtidshistoria


Samtidshistoria, vad är det? - Jo, det är bland annat ett ämne man kan studera på Södertörns högskola, och det innefattar i princip allt som händer just nu och tillbaka så länge det finns någon som har det i levande minne. Med andra ord håller Första världskriget på att försvinna ur samtidshistorien nu när de sista veteranerna gått ur tiden.

Jag tänkte på det där med historiska dokument när jag läser BrittaKarolinas Blogg. Det var av en slump som kontakten upprättades. Britta hade hittat en bild från gården till Kungsholmens förskräckliga gamla folkskola som jag tog för några år sedan och frågade om det gick att låna den. Och det gick bra, nu kan den förutom i min blogg beskådas här.

Britta skriver om sitt liv, och det blir därmed såväl samtids- som lokalhistoria, socialhistoria och diverse andra specialvarianter. Hon är född 29, så det blir alltså från trettiotalet och framåt, en omvälvande tid i vår historia. En del av den utspelas alltså i Stockholm, men det finns också en fas i Uppsala. På Kungsholmen bodde jag en tid som barn, och där föddes farmor fastän hennes familj mer höll till i Uppsala. Man hittar sådana där små anknytningar överallt.

Jag antar att fler seniormedborgare är i farten vid datorerna och skriver ner minnen, publicerar fotografier och därmed skapar ett stort och intressant material för samtidshistoriker att studera. Man kanske kan kalla det person- eller mikrohistoria också. Det är inte de stora övergripande perspektiven, utan hur en enda person noterar vad som händer.

Vill man veta vad som händer måste man gå på djupet ibland, på folkdjupet! En del är ganska lätt att förstå, åtminstone om man själv är gammal nog att ha mött folk som var födda på 1880-talet. Det var ju andra tider och en annan mentalitet. Men att Brittas bror gick ut som frivillig i finska fortsättningskriget, det är svårare att sätta sig in i - var det samma naivitet som en del av dagens svenskar i Afghanistan visar upp? Hur som helst, jag tror det kan vara nyttigt för yngre historiker, och yngre människor över huvud taget, att uppleva människor som levde för inte så länge sedan men som kan vara rätt olika. Det är ju dessa människor, en del omtyckta och andra avskydda eller ointressanta, som gjort oss till det vi är.

Och, om vi tänker tillbaka så var ju exempelvis min mor, född 1912, en av de som tillhörde den första "moderna" generationen i Sverige. Hennes farfars far hade klassats som "svagsint fattighjon" inte ens sextio år tidigare. Sedan gick det uppför för familjen och för Sverige, men nu vete fasen åt vilket håll det går. Men vill man få perspektiv på processen från mikronivå, då skall man läsa exempelvis den av mig just rekommenderade bloggen!

Hyresrätt - frihetsboende

Vänsterpartiet är jag inte sams med. Men (via den läsvärda bloggen Politik och Poesi) kommer jag till en enda mening av Ann-Margarethe Livh som öppnar en dörr mot insikternas värld:

Att bo i hyresrätt måste uppvärderas till det frihetsboende det egentligen är.

Det är ju självklart! Här har vi en nyckelfras: Frihetsboende! Jämför med alla stackare som "måste" ha en bostad, och sedan sitter de där och svettas med sina jättelån för ett ställe där de har "rätt" att bo om inte banken bestämmer sig för att kasta ut dem. Sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor - det kan bli många käppar i hjulet för den förhoppningsfulle innehavaren av en borätt.

Konstigt att systemet kunnat slinka igenom, det är ju så uppenbart skakigt så fort det börjar blåsa litegrann. Snart kanske räntorna börjar stiga igen. Hyresgästen betalar sin hyra, och är man inte alltför stökig mot grannarna och om man betalar sin hyra så sitter man där i sin lägenhet. Det är frihet!

Här har jag funderat tidigare över vad man kan göra åt det här. Så radikala åtgärder vågar sig nog inte vänstern på.

onsdag 10 februari 2010

Söders fågelbar

Som så ofta - av en slump stöter jag på namnet "Söders fågelbar" när jag är ute efter något annat på nätet. Vad är nu det? Jo, det finns en blogg som heter Bilder från Stockholms betong, en titel som kanske kan leda tankarna åt fel håll. Det rör sig inte om kufar som fotograferar mer eller mindre motbjudande betongväggar i kgl. Huvudkommunen. Det rör sig om kufar som ... ja, det är fågelskådare som rör sig inom stenhusstaden i Stockholm. Här finns karta över deras domäner, listor över vad de sett och liknande intressant. Det finns mycket fåglar som drar omkring i stan, vilket innebär att den reströtte innerstadsbon och tillika skådaren faktiskt kan förlägga en del av sin verksamhet till hemmaplan. Undrar om tornfalken är tillbaka i Riddarholmskyrkan förresten?

Var var jag nu? - Jo, Söders fågelbar var det Fixa käk så kommer fåglarna på nolltid! Här och här finns bilder som är mycket finare än vad jag tagit med min lilla fickkamera. Men jag fick med ett par koltrastar på bild i alla fall:



Koltrastar - Turdus merula skall det väl vara om man talar vetenskapligt. På finska är det mustarastas. Ganska lätt att förstå, "svarttrast". Men de här struntar i vad man kallar dem, de pickar nedfallna frön vid fågelbaren


Baren ligger ganska skyddat mellan träd, bergknallar och kolonistugor, och med utsikt över Årstaviken



Det spelar ingen roll att stugan är lite på sniskan, bara den innehåller godis för talgoxarna!


söndag 7 februari 2010

Det slapp vi!


Här är framsida och baksida till en katalog från Moderna Museet 1958. Man hade en utställning ägnad den franske arkitektfantomen Le Corbusier. Framsidan (som vi ser ovan) är ju acceptabel, så där lite lagom modern med en mystiskt tecknad gubbe: litet huvud har han, och möjligen svans också. Samt hål i magen och en hand som ser ut som en skiftnyckel. Men baksidan ...




... baksidan på katalogen alltså, inte gubben. Där finns en arkitektvision vad det gäller Söder och Norrmalm. Om någon tycker att en del miljonprogramshus är stora så är de inte mycket mot vad le Corbusier hittade på. Kolla på Söder, ett enda stort huskomplex som skulle rymma över hundratusen pers! Intressant nog ser det centrala avsnittet ut som ett hakkors (fast med rättvända armar till skillnad mot nassarnas felvända variant - en bild av Högalidskyrkans rättvända hakkors finns i det här inlägget.) De som tycker att Bofills båge i området mellan Södra station och Medborgarplatsen borde ha blåsts upp ännu större måste gilla det här förslaget.

På nordsidan verkar husen lite småttigare och futtigare, men de går upp till trakterna av nuvarande Wennergren center från Norrström ungefär. Så blev det ju inte, de mest storvulna visionerna slapp vi, men rivningarna på Nedre Norrmalm och vad som sedan byggdes är ännu som en tagg i mången stockholmares själ.

onsdag 3 februari 2010

Bilen bajsar ...


Nej, usch vilken äcklig rubrik! Möjligen skulle man kunna tänka sig att ett punkband för trettio år sedan eller så kallat sig "Bilen bajsar", det hade varit i sann punk-anda tror jag. Men jag skall inte upprepa det här, det lovar jag (nästan säkert i alla fall). Dock var det intrycket jag fick vid Kungsholms torg för ett par timmar sedan. Som under alla andra vintrar jag kan minnas kommer en ström av lastbilar ner till kajkanten, backar ut till kanten och vräker den sorgliga blandningen av snö, is, sand, salt och diverse andra föroreningar i Mälaren.



Och då ser utsikten mot Söder ut så här.




Eller vid närmare betraktande så här.




Bara strömmen kan driva den här sörjan runt bryggan lär den väl så småningom rinna ut i Saltsjön - och så är vi av med den!




När jag lämnat snödumpningen vid Kungsholmstorg bakom mig började det snöa. Riddarholmen syns men Söders höjder där bakom har försvunnit i snödiset. Men låt oss hålla fast vid föroreningstemat lite till. Den del av Riddarfjärden som ligger vid Riddarholmen kallades förr Gullfjärden. Det berodde av den gula färg som vattnet fick på grund av all skit som hamnade där. I gamla tider gjorde man så att stadens avfall kördes ut på isen när det var vinter. Smart, för när det blev vår smälte isen och orenligheterna försvann med vårfloden. Men vattnet fick en läskig gul färg. För två-trehundra år sedan var Stockholm i stort ett ganska läskigt ställe.

kampen går vidare ...

Man kan skriva så här vänligt, som på en mosaikpelare på Torkel Knutssonsgatan som jag fotograferade igår ...



... eller ösa på med större eftertryck enligt nedanstående som jag publicerade första gången i maj förra året här på bloggen ...



... men budskapet är glasklart: Pinka någon annan stans. KAMPEN GÅR VIDARE!