Alla helgons dag - ljus utomhus

I eftermiddags åkte jag ut till Skogskyrkogården. För att undvika den enorma folkträngseln som brukar vara vid Skogskyrkogårdens tunnelbana klev jag av en station tidigare, vid Sandsborg, och gick den sista biten.

Föregående inlägg på bloggen, från Högalidskyrkan, kunde ge en stämning av frid. Här var det nästan mer av "liv och kiv". Lukten av varm korv hängde över stora infarten till begravningsplatsen, försäljare kantade gatan och folk ilade fram och åter. Jag undrar om de skugglika figurerna till vänster som råkade fastna på bilden är gastar från Sandsborgs begravningsplats som knallat över Sockenvägen för att hälsa på kompisar som har lyckan att vara begravna i Världsarvet. Jodå, vår store arkitekt Asplund har utformat Skogskyrkogården, och den är ett Världsarv enligt UNESCO! Det kan vi vara stolta över.

Mörkret sänkte sig. Ur mörket framträdde ljusen - enstaka sådana ...

... eller en hel vintergata av ljuspunkter. "Stjärnorna har ramlat ner på jorden" hörde jag ett barn ropa.

Jo, det var allt mindre fridfullt därute på Skogskyrkogården, men man kan ju gå dit andra dagar när det är lugnare. Och även denna kväll kunde man glida in en stund mellan träden, de höga tallarna, och meditera en stund vid anblicken av de många ljusen.

Alla helgons dag - ljus inomhus

Urnlundens nedre del, Högalidskyrkan, vid halvelvatiden i förmiddags. En dag för stillhet och eftertanke.

Vad händer om staden sliter sig?

Det byggs in mer och mer "intelligens" i den miljö som omger oss, ofta utan att vi tänker på det. Automatkassor i butikerna, automatspärrar i kollektivtrafiken, talande papperskorgar, dörrar som öppnas utan att vi behöver röra dem, rulltrappor och rullband, penningautomater, kodlås, belysning som tänds när någon rör sig i närheten etc etc. Vi tänker inte så mycket på det, eller på de intressen som driver fram all denna automatisering med inslag av "tänkande". Men vad händer om den slår bakut (eller programmeras om av illvilliga krafter)?

På en utställning i New York om "den tänkande staden" har det här problemet lyfts fram. Där finns tre märkliga föremål: en bänk som kastar iväg den som sitter för länge på den, en papperskorg som kastar tillbaka skräp som den inte vill ha, en elektrisk skylt som ger mer eller mindre korrekta uppmaningar till folk att göra något. Man kan ta det här som exempel på teknik som löper amok, som inte gör som vi vill utan börjar följa egna nycker. En varning alltså.

I samband med hajpen omkring "millenniebuggen" fanns det farhågor om att sådant skulle börja hända i stor skala. Datorer antogs kunna få knas om de plötsligt inte fattade att de var inne i ett nytt årtusende. Som vi minns blev det inget med det. Men det säger inte att datorstyrda faciliteter i vår omgivning inte av andra orsaker kan börja uppträda på sätt som vi inte förväntar oss. Eller att programmen utnyttjas på ett i början inte avsett sätt. Tänk om den där bänken förverkligas så att man ställer upp den i ett köpcentrum och lägger till lite funktioner så att den noterar om personen som sitter på den luktar sprit - då har man ett sätt att bli av med A-lagare som annars ockuperar bänkarna! Eller om den kan fås att kasta bort pensionärer som sitter där och skräpar i stället för att konsumera!

Men vi kan ju tänka oss att alla trafiksignaler i stan blir som tokiga och trafiken bryter samman, eller att automatkassorna drar slumpmässiga belopp när folk betalar med kort. Det skulle bli besvärligt, om man säger så ... I värsta fall skulle man kunna säga att "nu har staden slitit sig" och är utom vår kontroll. En patrull ryckte ut för att rädda situationen, men när den klev in i hissen så blev hisskontrollen tokig och ekipaget åkte bara upp och ned utan att stanna, ända tills någon datorn någonstans bestämde sig för att stänga av elförsörjningen till Stockholm ...

"Sommarstuga i stan"

"Sommarstuga i stan" har kolonistugorna skällts för. Jag tycker det är att ta i, de få områden som finns kvar är en prydnad och glädje att spatsera förbi och titta på under blomstertiden. Dessutom bör de kunna förse några personer med egenodlade grönsaker och frukt antar jag. Kolonirörelsen fick ju sitt uppsving under Första världskriget när det var brist på mat i Sverige, så den började sannerligen inte som en del av nöjesdetaljen. Och man kan tänka sig att småodlingen har en framtid i en mer miljömedveten stad.

Dock funderade jag till när jag gick förbi några kolonistugor i eftermiddags och såg parabolantenner och andra avancerade antennanläggningar på taken. Ringade in dem på den närmsta stugan, men även längre bort finns något liknande som dock syns sämre. Kolonistugorna är väl till för enklare övernattningar, inte som nästan-bostäder, eller har jag fel? Har man en kolonistuga sitter man väl möjligen med en liten batteriradio vid sidan av ute i syrénbersån och njuter av växtligheten och morgonfikat. Egentligen behövs väl inte ens radion, för man vill ju höra fåglarnas sång från buskar och träd - men TV? Vad skall man med TV till om man har kolonistuga? Obegripligt!

"Är du en borättsvinnare ..."

Så här stod det i ett av mina inlägg från förra veckan:

Bostäderna blir också ur de boendes synpunkt investeringsobjekt, man tittar på hur folk runtomkring har det och detta är konserverande och inte bra för framåtblickande tänkande.

(Jo, man ser ju löpsedlarna som ropar ut "så här mycket kostar bostadsrätterna i ditt område!".)

Och det har alltså bara gått en vecka och så kommer det en löpsedel som bekräftar vad jag skrev där i min slutkläm om löpsedlar! Skall jag säga "jaha, haha, vad var det jag sa?", eller skall jag bara skaka dystert på huvudet och muttra "det här är bedrövligt"?

"Borättsvinnare ..."

Bildbilagan kommer tillbaka

Några spridda bilder från de senaste dagarna. De kanske blir roligare om man klickar upp dem i större format.

Flitens lampor lyste ikväll när jag gick förbi Riddarholmen på väg mot Söder.

Och för ett par kvällar sedan var det upplyst i Marievik så det nästan var som julgranen.

Höstfärger för ett par dagar sedan på Kungsholmen.

Bilden verkar oskyldig, men den är tagen från Gjörwellsgatan i riktning ned mot Mälaren. Alldeles till höger om bilden finns staketet till ryska ambassaden. En gång i tiden var det Sovjets ambassad. Dit sprang pigga journalister och hämtade sprit och annat trevligt tycker jag mig ha uppfattat. De behövde inte springa långt - Dagens Nyheters. Expressens och Svenska Dagbladets redaktioner ligger på andra sidan gatan. Med tanke på att journalistkåren lär tillhöra en av de mer försupna yrkesgrupperna i landet lär det väl ha gått åt en del dryckjom kan man tro.

Själv har jag inte varit närmre ambassaden än utanför staketet, möjligen har jag foton kvar i någon låda som jag tog i samband med solidaritetsdemonstrationer för Tjeckoslovakien när det begav sig.

Höstfärger från utkanten av Årstafältet.

Ett par kanadagäss som hängt sig kvar i Årstaviken. Kommer det ett häftigt väderomslag kan det bli besvärligt för kvardröjarna. Men för närvarande verkar det inte vara någon isvinter på gång. Notera att den vänstra ser lite udda ut på huvudet ...

... med spräckligt vitt på pannan och nacken som annnars borde vara helt svart. Kan det vara en korsning mellan kanadagås och vitkindad gås kanske? Eller bara någon defekt med färgerna ändå?

Höstfärger som guld ... egentligen tycker jag inte att guld är så enormt vackert, det kan vara ganska trist gulbrunaktigt ... men är det höstfärger så är det!

Frontalattack på "Stockholm Waterfront"

När jag var i färd med att besvara ett privat läsarbrev kom jag att minnas bloggen Stadskultur. Den har inte uppdaterats sedan 19 maj i år, men jag hoppas det blir nya inlägg.

Jag vill saxa en del ur ett inlägg om husblafforna som nu skjuter upp bakom Stadshuset. Bilden ovan tog jag igår från bron över Torkel Knutssonsgatan. I gråvädret sjunker Stadshuset och byggnaderna därbakom ihop till en suddig trist massa. Nå, här är något av vad Stadskultur skrev om saken 21 november förra året, om det som med sedvanlig svensk språkkänsla hos de härskande kallas Stockholm Waterfront:

Det gigantiska komplex som hamnat på postterminalens tomt, ett stenkast från Östbergs stadshus. Ett känsligt läge kan man tycka - men som blir bebyggt med en mycket okänslig byggnad. Hart när lika högt som hötorgsskraporna, och fortfarande i denna saneringsestetikens breda blockform. Frånvaron av fasadbehandling och platskänsla är påtaglig. Stela glasfasader i formalistiskt lika stålrutor som stirrar mot Klaras asfaltsviadukter. Det är öststatsestetik som möter en ståldröm från fascismens rationalism. Det är arkitektur som vänder sig överlägset bort från individen. Det är en manifestation av själlösheten i en stad utan andra visioner än exploateringsvolym och materialplanering.

...

Vi skalar av hela vår identitet i ett desperat försök att passa in oss i det kontinentala allvaret. Vi härmar. Vi försöker översätta. Men utan egen identitet kan man inte heller hitta en ny. Utan ett språk som stammar ur den egna strupen kan vi inte översätta ens de enklaste begrepp. Det blir för gudlöst; varken provokativt eller hädiskt. Varken välkomnande eller avvisande. Bara menlöst, könlöst, platt.

Själv tycker jag att det närmast känns avvisande och nedtryckande med den här sortens arkitektur. Och Meningen har nog en del att göra med Makten. Vad är det för människor och intressen som har makten i den här staden? Jag höll på att skriva "vår stad" men det känns inte riktigt - det är "deras stad" det handlar om. Så har det alltid varit. Men så behöver det inte förbli.

Skogskyrkogården går i krematorietankar

Hur vill du ha det när/om du skall bli uppeldad i Stockholm? Personligen har jag inga synpunkter på krematoriets utseende, men tidskriften Arkitektur visar fem förslag till nytt krematorium på Skogskyrkogården. Bilderna är inte helt klargörande, men de olika förslagsställarna har i alla fall inte tänkt sig en enkel lada med skorsten. Numera måste man ju tänka på arbetsmiljön för folk som jobbar i anläggningen, samt se till att inte en massa konstiga föroreningar släpps ut i luften.

Skogskyrkogården är ju ett världsarv och förknippas med arkitektguden Asplund, så man kan inte smälla upp vilken barack som helst där, det kan man vara säker på! Det som knyter bäst an till miljön borde vara något som ganska diskret smälter in bland tallarna.

Förresten, när man går där och tittar på tallar så är många väldigt höga och förmodligen väldigt jämnåriga. Vad händer med begravningsplatsens utseende om det måste ske en omfattande gallring av många träd samtidigt? För man kan ju inte låta träden stå så länge att de riskerar att bli murkna, rasa i någon höststorm och i värsta fall slå in skallen på folk som besöker sina anhörigas gravar!

Riv Kista och flytta till Söder?

Rivningsobjekt? Bilderna i det här inlägget tog jag 20 oktober 2006, efter dess har jag inte varit i Kista så jag vet inte om barrarna finns kvar!

Lennart på bloggen Det Progressiva USA har skrivit ett inlägg där Kista spolas och han tycker det vore bättre om IT-företagen kunde flytta in till Söder. Han skriver:

Om regeringen verkligen vill hjälpa svenska startupföretag inom IT-branschen så bör man riva Kista, ja kanske inte bokstavligt, men i alla fall utforma Söder till en kopia av SoMa-området i San Francisco som tillsammans med Silicon Valley idag är en av världens mest framgångsrika IT-centra.

Och som till skillnad mot Kista ligger mitt i stan.

Åtminstone det sista kan man hålla med om. Å andra sidan framhålls det ibland att Kista ligger närmare Arlanda, men jag vet inte om det skall vara så viktigt. Jag gjorde en kommentar:

Det skulle vara intressant om yimby-rörelsen i Stockholm kommenterade det här. Jag är inte säker på vad de har för synpunkter – talar man om “gamla hederliga fabriker” verkar de tycka att stadsmark är för dyrbar för det, men en del av dem är väl i databranschen och skulle kanske uppskatta att ha lokaler på Söder. Annars verkar man vara mer inriktad på bostäder i innerstaden.

Själv skulle jag uppskatta att det blir mer arbetsplatser i det inre av Stockholm, men vi har ju samtidigt det fenomenet att innerstad och en del förorter kommer att byggas samman. Söder kommer att fortsätta utan några avbrott över Liljeholms- och Skanstullsbroarna. Därmed blir det realistiska etableringsområdet för nya datasnillen större tror jag. Som gammal Söderbo har jag ju bestämda synpunkter på var Söder tar slut, men många av de här är väl från landet och då kan man nog lura i dem att Gröndal eller Hammarby också ingår i Söder. “Söder om Söder” finns ju också ställen som Hammarby Sjöstad som säkert skulle må bra av ett inflöde av nya arbetsplatser. Varefter kommunikationerna förbättras kommer denna lite avkroksartade plats att bli nästan lika central som Medborgarplatsen.

Ja, en utmaning till yimby att fundera på kanske?

Så här glatt och livligt var det i bottenvåningen till det stora tornet. Tiden var 09.20. Inget myllrande folkliv direkt. Folk kanske satt och slet på sina rum?

En utomhusbild. Det här var ju i oktober 2006 som bilden togs, men skulle inte det här stället kännas rätt kallt och blåsigt även en sommardag?

Samtal om "Den framtida staden" - del 6

Det här får bli slutet på min lilla serie med intryck om och från mötet med Karin Bradley på ABF-huset i måndags.

Det slog mig att jag borde ha lagt in mer bakgrundsmaterial om KB, men när jag försöker slå upp "Tankesmedjan Cogitos" hemsida för några bakgrundsfakta:

Karin Bradley, forskare vid institutet för samhällsplanering och miljö, KTH och ledamot i styrelsen för Cogito. Karin är en av initiativtagarna till ett nystartat projekt på temat ”Alternativa stadsformer” ett område som hon också doktorerat på och där hon vågat sticka ut hakan och skapa debatt.

Cogito har rätt nära anknytningar till Miljöpartiet utan att vara partiorganisation. Namnet är i alla fall latin och betyder "jag tänker". "Jag tänker, därför finns jag" skrev den gamle filosofen Cartesius. "Cogito, ergo sum." Och för Cogitos del skall det vara en grönare värld som är i tankarna.

Vem vill förneka att det behövs en hel del tankearbete för att få staden att fungera som en god plats att leva i? - Ja, kanske någon kvarlevande liberal börjar mässa om att "om alla får göra som de vill så blir allting så bra, så bra". Men varför ödsla tid på dårhushjon? Och vem tror att alla har möjligheter att göra vad de vill? Om nu staden inte reserveras för ett litet gäng extremt rika knösar?

Som jag skrev tidigare så var KB inne på maktfrågor och påpekade att inga verkliga maktintressen utmanats. Man kan undra vad som händer om den allians av partier, byggbolag och andra kommersiella intressen i Stockholm verkligen skulle känna sig hotade? Man kan nog tro att eventuella godmodiga masker kommer att spricka och andra otrevligare nyllen titta fram.

Vad mer i mina anteckningar från mötet? "The Iron-law of Congestion" nämndes i samband med Förbifjärt Stockholm. "Trafikstockningarnas järnlag." Bygg mer vägar så fylls de omedelbart av fler bilar, man kan inte bygga bort trafikstockningar bara genom fler vägar. Men drivs den frågan kommer maktintressena fram, var säker på det!

Just nu ramlade en gratistidning in genom brevlådan. Den berättar att många affärslokaler är till salu i Hammarby Sjöstad. Jag har noterat att kvartersstaden måste ha en viss täthet för att kunna fungera bra socialt, men att miljön lokalt måste vara "socialt intressant". Vet inte vad det betyder, men det förefaller som om affärslivet i Hammarby Sjöstad inte är riktigt "socialt intressant". Kanske det har med områdets karaktär att göra? Det ligger som en lång tarm på södra sidan av Hammarby Sjö och är halvisolerat. De flesta som bor där torde arbeta på annat håll, och då kanske de handlar på annat håll av gammal vana också. Skulle det vara annorlunda om gamla Lumafabriken fått fortsätta att vara företagslokaler?

En annan fråga som KB nämnde kanske kommer in här - genusfrågan. Det är fortfarande så att män och kvinnor har olika rörelsemönster. Män åker från A till B och sedan till A igen. Kvinnor har oftare kortare resor men med ett antal stopp. För att lösa upp den knuten i hela stockholmsregionen behövs fler tvärförbindelser och fler möjligheter att kombinera olika trafikslag. Jag undrar om inte Årstaberg ändå är något av en sådan knutpunkt: här möts buss, pendeltåg och spårvagn. En del linjer går på tvären, andra till och från innerstaden. Fler platser längs tvärbanan är av den sorten: Gullmarsplan, Liljeholmen och Alvik. Det är bara att förlänga tvärbanan i dess båda slutstationer för att få till fler fina knutpunkter!



Kanske en illustration till att bo i en tät stad men ha något annat i närheten? Man går nerför Lignagatan, och där öppnar sig Tantos gröna ytor. Men jag undrar: hur ser man till att den inte förstörs av alla dj-a dårar? Här och här finns några exempel. Den sjuka förstörelselustan hos en del individer i den här stan talas det inte så mycket om. Jag tvivlar på att det räcker med att bygga tätare för att få dem att sluta förstöra.

Samtal om "Den framtida staden" - del 5

Jaha, återigen får doktor Karin Bradley vara huvudperson (obs humor!) i ett inlägg. Det här blir det näst sista, eller sista, jag vet inte ännu. Och den som vill veta vad som verkligen sades bör titta på TV:s Kunskapskanal där programmet sänds den 10 november.

Det var det här med bostäder och boendeformer. Vad händer när den traditionella kvartersstaden åtminstone delvis återuppstår, när förort och innerstad byggs ihop och förtätas? Kommer traditionella boendeformer att leva kvar? KB pekade på nya kontraktsformer: i Botkyrka kan ett antal personer, som studenter, få dela på ett kontrakt.

Naturligtvis skulle det gå att vara visionär, men KB pekade på marknadssituationen: i Sverige finns fyra stora byggbolag, de söker säkra målgrupper och vågar inte ta några risker. Bostäderna blir också ur de boendes synpunkt investeringsobjekt, man tittar på hur folk runtomkring har det och detta är konserverande och inte bra för framåtblickande tänkande.

(Jo, man ser ju löpsedlarna som ropar ut "så här mycket kostar bostadsrätterna i ditt område!".)

KB försöker se framåt också. Kanske postmaterialistiska värderingar kan slå igenom, så att bostädernas yta minskas men kompenseras med fler gemensamma och flexibla lokaler, man skapar lokala kollektiv, delar på olika prylar i stället för att varje familj skall ha en egen gräsklippare, har lokal odling ...

Finns det någon som motsätter sig det här? KB hävdade att frånvaron av stora konflikter beror av att verkliga maktintressen ännu inte känner sig utmanade, Gör de det så kommer det att bli bråk! Konsensus är inte ett hälsotecken alla gånger!

Jag vet inte om detta räknas till yimbys hatobjekt "hus i park", men man måste väl hålla med om att höstfärgerna är vackra i alla fall? Bilden tagen från Maria Bangata i riktning mot Sköldgatan och Ringvägen. En gång gick järnvägen från Liljeholmen mot Södra station därnere i gropen.

Och nu över till mina synpunkter just på bostadssituationen i Stockholm. Den har jag skrivit om tidigare, men det går att upprepa och utveckla. Egentligen finns det flera kriser inblandade: dels att det är brist på bostäder, dels att en massa osund skuldsättning skapas för att folk "måste" köpa sina bostäder. Fast det är ju då egentligen på bankens nåder som de får bo kvar. Alltså är det både en socialpolitisk och en privat- och nationalekonomisk fråga. Jag tror inte många idag är beredda att hävda att stor skuldsättning i ett samhälle inte utgör en potentiell risk som kan omvandlas till en verklig kris!

Vad göra: massbygg billiga och bra hyresrätter, tvinga också skitförnäma moderatkommuner runtomkring Stockholm att massbygga (de får väl riva några onödiga rikemansvillor om inte annan mark finns att tillgå), se till att Allmännyttan bevaras, utvecklas och går i spetsen för hyressänkningar. Inrätta en offentlig funktion som gör det möjligt för folk att skriva över sina ohållbara lån på staten och så kan de bo kvar med normalt skydd och rättigheter som hyresgäster skall ha. Man kan faktiskt ha roligare användning för sina pengar än att låsa fast dem i boende!

Fotot taget ungefär på samma ställe som den andra fina höstbilden. Husen i sig ser väl inte så kul ut, men man kan ju inte få allt här i världen. Och de är ju rätt höga i alla fall! Den gamla banvallen gick nog ungefär där asfaltsvägen finns nu, tror jag.

Samtal om "Den framtida staden" - del 4

Vi kör på med mina anteckningar av vad Karin Bradely berättade på ABF-huset i måndags kväll!

Varför inte ta några notiser om "offentliga rum"? Där kom KB med den provokativa frasen "bättre lodis på Seven-Eleven än på Stureplan". Det handlar alltså om hur "det offentliga rummet" som omhuldas av många krymps, affärscentra glasas in och förses med vakter och kameror. Där stängs såväl lodisar som opinionsbildare ute.

(Jag har några egna inlägg tidigare om det, här och här exempelvis. Inglasning riskerar att plocka bort de öppna platser där folk kan mötas och tala om att de inte gillar de fria torgen plockas bort.)

Men som exemplet med lodisen ovan visar så är KB inte helt säker på att det omhuldade öppna torget är allena saliggörande för hur öppet hela samhället är. Jag har inga närmare noteringar om hur det resonemanget grundades, men kan det möjligen röra sig om att "torgets demokrati" är något som mest är en angelägenhet för borgerliga män? KB pekade på att en del "offentliga rum" kan vara kommersiella, som ställen där folk anordnar loppmarknader, eller det kan röra sig om fotbollsplaner, om "mellanrum" inne i staden av typen hundrastplatser eller lekplatser; sammanfattningsvis ställen där folk möts och pratar med varandra. (Till och med utan att vara fin "medelklass" antar jag.)

Men nog tror jag att problemet med bristande demokrati i Boultbees och andras fina inglasade centra löses genom att demokraterna marscherar in där och vägrar att gå ut - samt att Boultbee skickas ur landet. Redan Vietnamrörelsen tvingade sig in i ett tidigt centrum så den bravaden skall väl gå att upprepa!


Undrar om jag skall förmedla några notiser om den explosiva bostadsfrågan i morgon?

Detta har kanske inte så mycket med ämnet att göra, men en vacker bild i alla fall tycker jag. Mot en betongmur som nästan fått tygstruktur står vinröda blad och blå bär - jag vet inte vilken sort det är.

Samtal om "Den framtida staden" - del 3

Så var det ytterligar några synpunkter från Karin Bradley, kompletterat med lite synpunktande från mig.

Varför inte gå in på det aktuella älsklingstemat på många håll: förtätning!

Som KB påpekade så behövs viss täthet för att hålla igång sociala funktioner, och ur den synpunkten kan den kompakta kvartersstaden vara bra. Samtidigt medför det behov av att lämna staden för att kunna få nya vyer.

Tätheten kan göra att vi behöver ägna mindre del av vår tid i att sitta i kommunikationer. Man kan göra något trevligt i stället för att sitta och hänga i köer.

Frågan ställdes: är en tät stad också en hållbar stad? (Hållbar är ju också en pop-fras med innehåll som kan ifrågasättas.) KB nämnde saker som bättre kollektivtrafik, effektivare energiförsörjning, att ha saker nära sig. Samtidigt är ju inte den där "medelklassen" som skall befolka den täta staden alltid så miljö-hållbar som den själv tror.

Det förekommer flera typer av förtätning. Flerkärnighet är ett uttryck som jag läst om i regionalplanerna för Stockholm, men punkt- och bandförtätning var nya termer för mig. Flemingsberg i Stockholm (Huddinge kommun) är ett exempel på en kärna där man försöker diversifiera vad det gäller arbetsplatser, handel, skolor, kommunikationer så att området skall vara rätt självgående. Men kärnor kan också ha mer specialiserad inriktning.

En punkt tänker man sig som rund och kompakt. Med bandförtätning kan man få en mer demokratisk struktur där tätheten smetats ut exempelvis längs en spårförbindelse och alla får lika långt till naturen om de känner för det.

En process som KB nämnde var att försöka komma bort från uppdelningen stadskärna och förort. De kan ju byggas ihop, men det kan också vara så att mer kultur (exempelvis teatrar) drar ut i de gamla förorterna. Men för att det skall fungera måste det finnas tillgång till billiga och flexibla lokaler.

Och då undrar jag hur det går med "billigt och flexibelt" om de kommersiella busarna skall ta över allting?

Och så en bildbilaga innan jag slutar för idag. Tror det finns anteckningar kvar för ytterligare ett inlägg om Karins synpunkter på den hållbara staden och stadsutveckling.

På tal om "lokaler". Här är en som tydligen går mot sin förgängelse. Jag stack in kameran genom ett trasigt fönster till det stora skjulet under Årstabron. Här skulle man ha kunnat göra många intressanta saker, men nu verkar det som sagt sjunga på sista versen.

Och till sist två bilder från Årsta skog, tisdag eftermiddag. En oas att fly till för den förtätade stadens innevånare förvisso. Samtidigt antar jag att skumma intressen är ute efter att sopa bort skogen längs sluttningarna mot Årstaviken och där i stället bygga ännu mer svindyra bostadsrätter för "medelklass" som nödvändigtvis skall ha utsikt över vatten - och vad blir då kvar av oasen?

Samtal om "Den framtida staden" - del 2

I föregående inlägg skrev jag lite om Karin Bradleys synpunkter, och här fortsätter jag med ett (samt synpunktar litegrann själv när jag känner för det).

KB ansåg att stadsplanerare är sämre än arkitekter vad det gäller visioner för framtida stadsutveckling. Jag antar att det innebär att planerarna blir mindre utskällda än arkitekterna vad det gäller "konstiga idéer" hur man bygger. Men visioner behövs, det håller jag med om.

Planeringen av stads- och landsmiljöer från slutet av 1800-talet och fram till kvartersstaden på 1920-verkar KB gilla, även om hon har kritik mot den senare också. Man kanske bör läsa hennes avhandling för att få mer grepp på de tankarna.

Nu har vi läget att halva Jordens befolkning bor i städer, och inflyttningen fortsätter. Folk flyr bort från "lantlivets förslöande inverkan" för att tala med Marx. Ur en synvinkel kan koncentrationen i städer vara resurssparande. Det är en synpunkt som yimby-företrädare framfört, och den har mycket som talar för sig. Men det finns en annan aspekt: en "medelklass" som skall vara miljömedveten men som ändå tär mindre på miljö och resurser än underklassen. Den ena gruppen sopsorterar och skall flyga till Thailand, den andra kanske inte gör det men åker gemensamt och kommunalt. Vem är mest miljövänlig? - Och hur hållbara är en del av de megastäder som finns på olika håll? Särskilt de som ligger vid kuster eller är beroende av vatten från försvinnande glaciärer?

"Normer om miljövänlighet stödjer medelklasspolitik" är ungefär vad KB sade. Och denna grupps naturintresse kan vara ganska kufiskt. Hon tog ett exempel som jag själv känner till: fågelvänner som tar bilen till skådarställena. Jag läste för en del år sedan ett påstående om att i Skåne är förhållandena sådana att den mesta skådningen sker från bilar.

Sopsortering? fick KB frågan om. Jodå, svarade hon, det är ju OK, men det behövs större omställningar än symbolhandlingar av denna typ. Den tillväxt av konsumtionen som är inbyggd i systemet måste brytas.

Fortsättning följer.

Stimulerande konsumtionsmiljö utanför Coop Forum i Västberga (i undervåningen ligger Lidl för övrigt - finns det något samband?).

Samtal om "Den framtida staden"

Jag var nere på ABF-huset tidigare i kväll och lyssnade på ett samtal om samhällsplanering under rubriken "Den framtida staden".

Huvudperson var Karin Bradley (bilden) som skrivit en avhandling som heter Just environments: politicising sustainable urban development. Den finns att ladda ner som elektronisk text här. Bra att sådana möjligheter finns numera!

Mötet kommer att visas på TV:s kunskapskanal den 10 november. Eftersom jag slängt ut TV:n kan jag inte se programmet för att kolla om jag eventuellt kom med på bild - sådant är ju annars viktigt att veta!

Det var åtminstone ett par yimbykämpar i publiken som jag kände igen från vandringen i Midsommarkransen förra lördagen. Det fanns saker i förhandsmaterialet som bör ha intresserat dem: Karin Bradley uppgavs ha funderingar på om förtätningar är allena saliggörande för en hållbar utveckling. Det visade sig att hon helt enkelt modifierade bilden en del. Förtätningar i sig medför inte att resurser sparas även om så kan vara fallet.

Men den första frågan som samtalsledaren ställde gällde om vad dagens städer kan säga om oss, om vi antar att de betraktas några hundra år framåt i tiden. Svaret var att man skulle kunna se en ökad ekonomisk-social uppdelning, alltså till skillnad mot början av 1900-talet när olika grupper visserligen hade rätt olika villkor men ändå kunde bo nära varandra. Man kan ju tänka på överklassen i Östermalms fina kvarter - i gårdshusen inne i deras kvarter fanns underklassen. Idag är den ordningen upplöst. Sätt att resa och att mötas, och den ökande mängden av halvkommersiella mötesplatser, det var andra saker som Bradley trodde att framtiden skulle notera.

Jag klottrade ned diverse anteckningar från vad som sades, och tänkte komma tillbaka med fler kommentarer om det här intressanta mötet.



Här är en miljö som arkeologer i framtiden inte kommer att få tag i. Berget vid Sjövikskajen i Liljeholmen, bestående av de sönderhackade resterna av Vin&Sprits gamla fabrik. Några nya mystiska småhögar har dykt upp vid sidan av, och jag vet inte vad de håller på med. "Storhögen" har sett ut så där ganska länge nu. Jag trodde man skulle plocka bort den snabbt för att kunna fortsätta att bygga, men kan det vara så att konjunkturläget har trasslat till det för exploatörerna?

Är bottenvåningarna avgörande?

Husbygge vid Hornstull

Den stadsvandring som jag skrev om samma dag den inträffade finns nu i tidningen City. Vet inte om artikeln är åtkomlig på nätet ännu men jag har naturligtvis detaljgranskat bilderna i papperstidningen för att se om jag själv finns med. Mööööjligen syns jag långt bak på en bild, men det är knappast något att hänga upp på väggen inom glas och ram. Det kan vara någon annan också.

I en sidoartikel säger professor Lars Svedberg om den typ av rörelser som yimby företräder att de är mycket proffsigare än aktivisterna runt almarna i Kungsträdgården och under Mullvadenstriden på Söder. De nya aktivisterna är bättre organiserade och vet hur man hanterar media. Däremot har de tappat medborgarna på vägen.

Jag noterar att ungefär en procent av befolkningen är med i någon politisk frivilligrörelse. Men räknar man med andra typer av rörelser som hanterar politiska frågor fastän kanske inte ur partisynvinkel är ju antalet organiserade människor mycket större. Och om man tar yimby så är det ju inte en partipolitisk rörelse även om den försöker påverka viktiga delar av samhällsplaneringen. Det kan den göra som en "enhetsfront" (om jag använder ett gammalt uttryck som nog inte gillas av liberala yimbyiter) genom att folk med olika politiska uppfattningar ändå kan enas om att ett och annat måste fixas till för att den här regionen skall fungera bra. Dessutom undrar jag om inte en del yimbyiter är aktiva på annat håll när de verkligen vill vara partipolitiska. Och hur många partiorganisationer i Stockholms län har över 4000 medlemmar varav rätt många verkar kunna ta sig fram i mediabruset? Man får se både till kvantitet och kvalitet, och där ligger yimby bra till, inklusive att tala med medborgarna.

Bilden har inte direkt med ämnet att göra, men visar i alla fall hur vackert det var vid Årstabäckens utlopp i Årstaviken i går förmiddag - en liten stockholmspärla!

Jag pratade litegrann med Anders Gardebring från yimby under vandringen, och han tog upp det där med "höga hus". Det är lätt att förknippa yimby med vilda planer på jätteskyskrapor medan det där med hantering av husens bottenvåningar och andra saker nog inte är så kul för media att skriva om. (Om jag minns rätt vad som sades.) Men jag gick och tuggade på det där en stund och kom fram till följande paroll:

Bottenvåningarna är avgörande.

Det låter kanske fånigt, men om man tänker sig ett område med hus där varje våning från bottenplanet och upp består av bostäder, då har man ju ett område utan affärer och "lokaler" och därmed ett område som folk måste lämna för att få många av sina behov tillfredsställda. I småhusområden är detta defintivt fallet. Det kanske finns någon kiosk för pizza och kebab, och har man häftigare behov får man ta bilen och dra iväg till ett fläskastort köpcentrum några kilometer bort.

Men även områden med högre hus kan se ut på det sättet. Och det leder till slutsatsen att man måste få in alla möjliga sorters icke-bostäder i bottenvåningarna. Det betyder att en mängd små arbetsplatser finns inne i och integrerat med bostäderna - vilket ju är det sätt som man byggde städer på under den grå forntid när det inte fanns några stadsbyggnadskontor. Butiker, serviceinrättningar, hantverkare, möteslokaler, etc. Just mötesplatser är viktiga. Det gäller att motverka tendensen att man först segregerar bort arbetsplatserna från bostadsområdena och sedan segregerar olika typer av människor i olika bostadsområden.

När Årsta kom till i början av 1950-talet fanns en idé om att man kunde främja de demokratiska idéerna genom lämpligt utformad arkitektur. Jag undrar om smart utformad politik vad det gäller vad som finns i gatuplanen på något sätt kan motverka den som jag tror allt farligare segregeringen i det här samhället. Detta genom att "folk möts". När man bygger nya bostadsområdet kanske det går att ta hand om det här problemet, och även när man rustar upp en del äldre bostadsområden. Men hur tar man hand om hårdsegregerade småhusmoderatzoner runt om Stockholm? Som organisation kan yimby knappast tala om att lägga ut offentliga subventioner här, att vrida om näsan på dumma kommungubbar där - men det kan jag göra.

Jag sade till Anders att jag borde skriva något positivt om yimbys syn på kommunikationer (vi råkar ha sammanfallande synpunkter där tror jag, vilket underlättar ett positivt skrivande) men dit har jag inte kommit ännu. Men det kanske kommer - stay tune to this station!

Rödljuskörare och fartdårar

Jaha, här är det alltså rött både för gångare och hjulburna, och obs max hastighet 50!

Är det felsyn av mig, eller har det blivit mer rödljuskörare på senaste tiden? Jag tycker det känns som det: det slår om till grön gubbe för mig, men så dånar likförbaskat en eller ett par bilar förbi mot rött ljus. Tur att man har med sig försiktigheten sedan barnsben, att först se sig för innan man börjar gå över gatan, även om man har grönt ljus. För även om man har rätten på sin sida är detta en ringa tröst om man hamnar på sjukhus med brutna lemmar på grund av någon som hade fel.

Jag undrar vad det beror på (om jag nu har rätt). Är det folk som är förvirrade för att de pratar i telefon, är det liberaler av den sorten som inte bryr sig så mycket om lagar och paragrafer, är det yrkeschaufförer som jagas av ackord, eller något annat? Hur som helst: det känns farligt!

Uppsalagatan

Via ett stickspår i en diskussion på Gabrielles blogg kom för några dagar sedan Uppsalagatan så att säga upp till ytan. Den ligger ju inte under vatten nu heller, men som Gabrielle påvisade så uppträder den numera under artistnamnet Gästrikegatan. Min mor bodde där i början av 1920-talet. Bilden ovan är ett vykort som fanns kvar efter henne.

Jag antar att bilden är tagen i korsningen Uppsalagatan/Karlbergsvägen, och det man ser längst bort är träden i Vasaparken. Dit kunde man gå och åka skridskor när det var vinter. Vänder man sig 180 grader och går i andra riktningen torde man inom en halvtimme vara i eller i närheten av en annan stadspärla: Hagaparken.

Med tanke på att en del av stenstadens kvarter här inte ser så roliga ut behövdes det nog parker också!

Så förgås världens prakt

Död ringduva, Söder Mälarstrand vid tolvtiden idag

Sic transit gloria mundi - så förgås världens prakt! Det gäller även feta ringduvor.

Ena stunden sitter de på en kvist och drar sitt dystra hoande, alternativt, äter, skiter (gärna på olämpliga ställen) bygger bon och lägger ägg i dessa bon. Eftersom ringduvan är en usel bobyggare - det rör sig om några kvistar hopslarvade i en grenklyka - ramlar äggen ofta ur boet och förstörs.

Å andra sidan kan fågeln lägga upp till tre omgångar ägg under häckningssäsongen, så det är nog tur att det är en massa äggkrossning. Det finns så mycket duvor ändå. Förut dolde sig ringduvan i skogarna på landet, men numera har den gjort som alla andra och flyttat till stan.

Men det är sällan man ser döda fåglar. De försvinner rätt fort. Någon gång har jag sett en död vigg eller storskrake driva ner under Strömbron vintertid. Några gånger har jag sett döda kråkor eller skator ligga på gatan. För att förhöja den dystra effekten har då artfränder varit framme och hackat i sin döda broder eller om det var syster. Men det är som sagt sällan man ser döda fåglar. Det var väl därför paniken var på extra hög nivå när fågelinfluensan var i farten för några år sedan (om nu någon minns den paniken!). Det var väl många som hade svårt att tänka sig att även fåglar kan lägga näbben i vädret och dö!

Regnig söndagskväll - höst

Jag gick ut i kvällsregnet för att få en nypa frisk luft. Tänkte ta en bild av en lönn med höstfärger i det sviktande ljuset. Just då kom en vindpust och ruskade till löven, och det blev gröt av hela bilden. Men jag behöll den, tänkte att "så här ser det ju ut när det är mörkt och regnigt och höst". Klicka upp den till större format!




Jo, man kan känna sig lite sned trots att vackra höstfärger flammar upp i Tantos koloniområde.


Och så småningom vänjer man sig vid årstiden, och allt rätar upp sig!



Fotbollsplanens existensiella ensamhet i det fallande regnet. Det gick visst illa för Sverige i landskampen igår. Jag är säker på att danskarna fuskade. De trugade på Zlatan att han skulle vräka i sig vrålfeta danska wienerbröd och en massa stora starköl, så när matchen kom var han helt borta ... eller vad det nu var som hände, jag är faktiskt inte särskilt intresserad av idrott måste jag erkänna - men långa promenader gillar jag.

Hus med berg

En av mina pigga läsare skrev i en kommentar angående nya hus i Liljeholmen:

De s.k. "Berghusen" är fullständigt hemska! Pröva träng dig in där bakom nästa gång, och betitta loftgångarna och fönsterna med bergväggen 2 meter ifrån fasaden...

Jag trängde mig inte in så långt, men jag tror att bilden ovan visar att kvaliten på det omdömet inte var så tokig. Lite suddig bild, men det var både kväll och regn när jag tog den för ett par timmar sedan (ursäkter! ursäkter!). Dessutom blir berget extra suddigt eftersom det är inklätt med ett nät, för att förhindra att stenar lossnar antar jag. Och det är ju klart, det är inte så kul om ett tiokilos stenblock plötsligt dånar in genom fönstret!

Huset i sig är inte högre än bergväggen. Skulle man inte ha kunnat klämma dit ytterligare ett antal våningar med bostäder, och lagt lokaler utan behov av fönster mot berget i de nedersta våningarna?

Yimbyvandring i Midsommarkransen

Yimby hade utannonserat en stadsvandring idag i trakterna omkring Midsommarkransen. Eftersom jag tillbringade tre årtionden av mitt yrkesliv i den trakten tyckte jag det lät intressant, så jag hängde på. Det var ju bra promenadväder också, efter att morgondimman som fanns åtminstone på Söder i morse, hade skingrats. Det var en rätt stor skara som ställt upp, här ovan syns en del av den myllra fram utanför Enskede gymnasium. Tidningen City hängde med och tog bilder och intervjuade folk också. Håll utkik, man kanske finns med på bild!



För den som vill vandra genom olika epoker i byggandets historia, från slutet av 1800-talet till dagens datum, är det här området intressant. Här står gänget och lyssnar på en typiskt bilistsönderskuren plats (det var utanför brandstationen). Tydligen finns det planer på att bygga ihop det här området med Liljeholmen en bit bort. Det låter trevligt, för mördargrå breda bilvägar dominerar verkligen här!



Och här har vi flyttat oss in i bebyggelse som är ungefär jämnårig med L M Ericssons etablering i Kransen. Små hantverksbyggda hus. Fortsätter man gatan framåt här (Cedergrensvägen) passerar man också bageriet där alla LM-are förr sprang och köpte kaffebröd. Har för mig att det fanns en galning som spelade säckpipa i någon av de där husen för många år sedan.



Senare gick vi förbi det här bygget som nu är mer färdigbyggt än när jag tog den här bilden ovan i slutet av juni. Jag hörde ingen särskild entusiasm över huset - själv tycker jag att det för tanken åt ett mausoleum eller kanske krematorium. Mer bilder av området finns här. Sedan fortsatte vi genom verkligt bekanta marker för mig, nämligen L M Ericssons gamla tomt vid Telefonplan. Där har kreativare människor i form av Konstfack tagit över. Här är ett blandat foto- och minnesreportage som jag gjorde för drygt två år sedan.



En löpsedel från idag. Tycker att den illustrerar något av den sjuka som härjar bostadsmarknaden i Stockholm. Det byggs mycket, och av varierande utseende och kvalitet, i Midsommarkransen. Men spekulationen gör hela situationen sjuk.

Ja, det blev en trevlig vandring från Midsommarkransens tunnelbana och bort till motsvarande bana i Axelsberg. Allt från gamla trevliga hus till nya trevliga hus och nybrutala uppenbarelser som kan skrämma upp den känsliga själen. Tack till yimby för det. Och jag mötte också några läsare till den här bloggen, samt fick möjlighet att tala om för Mr. Yimby själv, Anders Gardebring, att jag har dåligt samvete för att jag inte skrivit mer om de saker där jag tycker att yimby har verkligt bra idéer. Men det kommer!

Bra synpunkter i Arkitektur

När ensam är stark, heter ledaren i senaste numret av Arkitektur. Där står det ett par bra saker som jag kan citera rätt av. Först vad det gäller försöken (ännu inte särskilt lyckade, lyckligtvis) att omvandla hyresrätter i förorterna till bostadsrätter:

Andelen slutförda ombildningar till bostadsrätter i miljonprogramsområden i Stockholm har än så länge varit lågt, enligt Stockholms Stadshus ab omkring 7 procent. Regeringen vill göra något åt detta och sänka priserna med subventioner. Man kan fundera påför hur mycket under marknadsvärdet man ska få köpa sin lägenhet. I våras ogillade kammarrätten utförsäljningen av Tibbleskolan i Täby eftersom den sålts för billigt. Man kan också undra: Varför? Varför är det stadsbyggnadspolitiska svaret på utanförskap mer privat ägande? Vore det inte bättre om de boende i stället för att låsa in pengarna på lån i lägenheter kunde använda dem i projekt utanför den enskilda bostaden?

Och angående "Förbifart" Stockholm som kallas "En storslagen satsning på privatbilismen som medel och framtidsmål". Vidare:

Oavsett vad man tror om framtidens drivmedel så är det intressant att betrakta förslaget på en 28 miljarders motorväg, till stora delar i tunnel, långt från staden som ett hållbart stadsbyggande. För stadsbyggande är det, inte transportpolitik eller vägplanering.

När det stadsbyggnadspolitiska svaret på trängseln i Stockholm blir mer privatbilism får det konsekvenser för hur staden växer. Det är väl inte längre någon som tror att en stor väg bara förblir en förbifart. Att slänga ut en stor väg i odlingslandskapet är som att tillföra ett tillväxtförbättringsmedel vars konsekvenser man känner alltför väl. Kring av- och påfarter dyker med obönhörlig förutsägbarhet alla den glesa stadens nyckelarter upp: det externa köpcentrumet, den bilberoende villaförorten, de stora matvaruhusen, bilhallarna, trävaruhusen.

Stadsbyggande är ingen bra plats för alltför tunga ideologiska låsningar, det har historien lärt oss. De här två riktningsvisarna i svensk stadsbyggnadspolitik kan vara värda att fundera över. Och ställa sig frågor kring hur och varför idéer och ideologier präglar det svenska stadsbyggandet i dag.

Folk skall sitta vettskrämda med skyhöga skulder och darrande rösta på borgerliga politiker som skränar om att socialisterna vill komma och ta "deras" bostäder. Fast det ju i själva verket är långivaren, banken, som är den verklige ägaren. Det är ändå något som går att lösa, under förutsättning att socialisterna för en bra politik och kan förklara den. Det är faktiskt roligare att ha lite egna pengar, vara skuldfri, och kunna lägga upp sitt liv med en känsla av åtminstone lite oberoende.

Värre är det med motorvägar och deras biverkningar som är svåra att bli av med när de väl en gång finns där. Att gräva sig fast i de utvecklingsmodeller som kännetecknar det döende bilsamhället - det är inte smart. Skulle man inte kunna tala om den dumdryga ondskans ideologi här?

Slut med fimpar på Hornsgatan?

Fotograferat i ett skyltfönster på Hornsgatan nära hörnet till Ringvägen - det var väl i färgaffären tror jag. Förhoppningen "Snart finns det inga fimpar på Hornsgatan" får vi hoppas inte bara är en from förhoppning!

Aspuddenbadet - en av flera små kampfronter

Det småbubblar åtminstone på ockupationsfronten i Stockholm. Bland annat vad det gäller det gamla badet i Aspudden. Kampen där har hållit på ett tag vilket framgår av affischen på bilden ovan: jag tog fotot 24 april. Nu har ockupanterna kört ut folk från kommunen som försökt ta sig in där, och man kan fråga hur det utvecklar sig. Man får intrycket av att ockupantkategorin inte är riktigt samma som i Liljeholmen och det kan påverka hur myndigheterna uppträder.