Alhagen i Nynäshamn

Storsint som jag är inkorporerar jag gärna trevliga områden långt från innerstaden i "mitt" Stockholm - ämnet för den här bloggen. I morse tog jag första tåget ned till Nynäshamn, klev av vid Nynäsgård och befann mig efter en kvarts promenad i Alhagen.

Alhagen påminner om Flemingsbergsviken så tillvida att det är en rad dammar och våtmarker där smutvatten rinner fram tills det blivit så rent att det kan släppas ut i frihet. Att vattnet är lite läskigt verkar inte påverka fåglarna som samlas i stora mängder. Nynäshamn kallar sig ekokommun på hemsidan. Därifrån har jag "lånat" den här flygbilden över Alhagens våtmarker.


Plötsligt flög en liten fågel över vassruggarna. Den blänkte nästan metalliskt i smaragdgrönt och hälsade med ett "tjitt". Det finns bara en fågel i Sverige som kan se ut på detta sätt och flyga över vatten i Nynäshamn - kungsfiskaren! Det var första gången jag sett en sådan. Trevligt!




Jag hoppas att folk från Nynäshamns ornitologer NOF har chans att se den lille gynnaren också.

Boultbee/Västerås

Jag hittade nyss den här bilden. Den handlar om Västerås, så varför ta in den i en nischad stockholmsblogg? - Jo, vi har ju de där Boultbee-figurerna i Stockholm också.

Alliansen i Stockholms stadshus tyckte att man kunde sälja fastigheter till skojare av den här typen - det säger mycket om Alliansen och dess konstiga blandning av naivitet, ren dumhet och fräckhet. Vad sägs om parollen: Bort med Boultbee från våra byggen! Den här firman är inte småföretagarens bäste vän direkt.

Första lövsångaren

När lövsångarens första milda och försynta toner hörs vet vi att Sommaren definitivt fått in foten i dörrspringan - nu väller livet i alla dess former fram! I förmiddags vandrade jag en stund på Djurgården, från Lappkärret och bort mot Husarviken. Någonstans högt uppe i några björkar vid Husarviken hörde jag med glädje lövsångarens första diskreta visslingar trilla ut bland de nyutslagna bladen. Samtidigt virrade humlor i gräset och kabblekor blommade. I bäcken ut från Laduviken lekte fisk vilket inte bara noterades av mig utan också av en häger.

I Lappkärret hörde jag smådoppingens drillar ur vassruggarna. Smådoppingen är inte så vanlig, men i Lappkärret är man ganska säker på att stöta på den varje år.


(En liten slutnot om Husarviken. Folk brukar uttala namnet med betoning på a, som Husaarviken alltså. Man tror väl att det har med den gamle militäre ryttaren husar att göra. Men det är fel. Namnet fanns långt innan det fanns några husarer, redan på 1200-talet, och säger att det fanns hus där vid viken. Så var besserwisser och rätta folk när de säger Husaarviken - Huusarviken skall det vara!)

Inte är det vackert inte

En bild från Dagens Nyheter idag. Folk har haft utflykt i det gröna, på Tantos stora gräsmatta nedanför Drakensbergsområdet. Inte är det vackert inte. Förstörelse orsakad av pukkon som orkar släpa ut en massa saker i Stockholms parker men av någon anledning inte orkar städa upp efter sig. Vad skall man ha parker till om det skall se ut så här? Vad är det för människor som grisar ner på det här sättet? Ser det lika sopigt ut i deras hem? De kanske kör igång engångsgrillar som de ställer på golvet hemma och bränner sig igenom mattorna också? (För övrigt brukar de där engångsgrillarna lukta pyton, förmodligen beroende av felaktigt handhavande.)

Det kanske kunde vara bra att statuera exempel genom att låta någon park försvinna om det här förutsätter? Ur översvämningssynpunkt är gräsmattan i Tanto för lågt liggande för att bygga på, men det finns ju andra ställen där marodörerna också är i farten ... .

Kineser på Stockholms gator - fotoreportage

Två damer (från Peking?) tillsammans med en pekingnes tar igen sig nedanför kgl. slottet på Mynttorget. (Peking kallas numera ofta Beijing. Borde då inte pekingnesen bli beijingnes?)

Jag begav mig i eftermiddags till Mynttorget för att se hur det skulle gå med den kinesiska demonstrationen för OS och mot såväl bojkotter som försök att splittra Kina. Det gick bra och god stämning rådde. Folk hade kommit från olika delar av landet (Gävle stod det på en skylt) och till slut var Mynttorget nästan fullt av folk. Mest kineser, men även svenskar och förvånade turister.



Muntra kineser i olika åldrar kilade omkring och fotograferade varandra (var har de outgrundliga orientalerna tagit vägen?) och även om allvaret fanns i bakgrunden såg jag ingen som verkade arg. Tvärtom. Och själv knallade jag runt och fotograferade livligt. Fast min lilla kamera är lite klen i såna här sammanhang. Dessutom är läget så att kineser numera har växt till sig, så jag lyckades inte fotografera lejondansarna när de var i aktion. Det var en massa kinesiska skallar i vägen. Men så här såg lejondansarna ut under uppvärmning:


Och här var de när demonstrationen gav sig iväg mot Strömbron, det verkar som lejonet funderar på att sluka fotografen:


Den här killen ser nästan ut som en munk när han svept sig i Folkrepubliken Kinas flagga:



Om denna manifestation till hundra procent hade centralstyrts från Beijing och den kinesiska ambassaden i Stockholm hade man kanske kunnat vänta sig lite mer professionalism i plakattextandet. Men här är exempel på motsatsen;



Här är ett gäng från Uppsala. Det finns ju många kineser som studerar i Sverige. Försökte nyss med adressen som anges nedan (skall i komplett skick vara http://www.uppsalachinese.org) men kom inte fram. Ber att få återkomma senare.



Jag tycker att det är bra att kineser kommer fram och ger sin version av saken också. Nog kan man tycka att paroller om att inte blanda ihop idrott och politik, om rent spel etc. är naiva när vi vet att idrott och politik definitivt hör ihop och att pengar och skumma kemikalier torde spela en stor roll för vem som tar hem guldmedaljerna - men vem annan än en komplett idiot eller komplett skummis ger sig till att behandla 1,3 miljarder kineser som ... kompletta idioter utan några känslor för sitt land? Den här glada demonstrationen var ett bra svar på tal!

Säbysjön - ännu en naturpärla

Storsint som jag är räknar jag grannkommunerna till "mitt" Stockholm. Även Järfälla kommun, där en av mina favoriter som vandringsområde ligger: Säbysjön och dess omgivningar.

Pendeltåg från Stockholm till Jakobsberg, en kvarts promenad, och så är man ute i ett härligt landskap runt sjön. Man kan ta tunnelbana till Akalla också, och till fots ganska raskt komma ut i grönskan. Där finns Säby gård med många hästar, och på sina håll kan man se skotsk höglandsboskap beta.



Hit till trakterna runt Säbysjön dras såväl fåglar som fågelskådare. Många fåglar gillar de stora vassområdena och blöta vadarstränder. De lokala fågelskådarna torde vara organiserade i Järfälla Ornitologiska Klubb, JOK, med hemsida här. Själv räknade jag idag in årets första stenskvätta som mycket lägligt kom och satte sig på en sten nära Barkarbys gamla flygfält.


Att ägna några timmar åt att promenera genom skogar och över fält när fåglarna sjunger och vårfina fjärilar vimsar över dikesrenarna medan skogskanterna står vita av vitsippor och blå av blåsippor - kan man göra något finare?

Jag ääääääälskar ....

Jag är ganska skeptisk mot figurer som hävdar att de ääääääääälskar Stockholm (eller Sundbyberg, Södertälje etc.) Det låter flåshurtigt. Jag misstänker att det snarast är folk som är ute för att kränga någon skit under älsklighetens täckmantel. Och när de är färdiga med det kanske det inte finns så mycket kvar att älska för en stockholmare.

Dock: titta på bilden ovan, tagen klockan halv sex i morse. Detta är vackert! Solen stiger bakom Storkyrkan och färgar hela horisonten, blandar sitt sken med Riddarfjärdens indigofärgade nattvatten. Det finns så mycket himmel och vatten som gör Stockholm till det staden (än så länge) är.

Man ser att solen gjort vattnet nästan gyllene på ett parti utanför Söder Mälarstrand. Det är nära det område av Riddarfjärden som kallas Gullfjärden (det finns en Gullfjärdsterrass nära Slussen också). Namnet låter pampigt men bakgrunden är det inte. Innan det blev ordning på renhållningen i Stockholm vräkte man ut så mycket skit (bokstavligt skit alltså) i vattnet att det fick en gyllene färg i närheten av Slussen. Men nu är det bättre ordning!

Stockholm - som ett företag?

Igår kväll lyssnade jag på synpunkter på lokalpolitiken här i stan. Alla är som bekant inte över utvecklingen, där majoritetens politiska språkrör meddelar att allt är bra medan det bakom kulisserna ser mindre roligt ut på sina håll.

Någon sade att den nuvarande kommunledningen vill styra Stockholm "som ett företag". En kommun har kommuninnevånare som man också kan kalla kommunmedborgare. Ett företag har kunder. (Men det finns andra intressenter, och jag återkommer till det.)

Jag funderade vidare på det - är det så entydigt det där med "företag"? Vet man vad man får när politiken fylls på med folk från "näringslivet"? - Några aspekter:

* Det är förmodligen en andra - eller tredjesortering av folk från näringslivet som går över till kommunalpolitik, antingen som politiker eller som anställda tjänstemän. De verkligt skickliga förmågorna går nog inte över till kommunen i någon större utsträckning.

* "Näringsliv" kan vara vad som helst, och det finns inget som säger att man är kompetent att sköta hjälp till hemlösa för att man varit kamrer i en korvfabrik eller pantbank.

* En tung del av "näringslivet" är industrin. För femtio år sedan styrdes den i stor utsträckning av tekniker, från sjuttiotalet gled makten gradvis över till ekonomer, med kulmen (hoppas man!) i dagens kvartalskapitalism.

Teknikerna tog fram produkter som förhoppningsvis gick att sälja, ekonomerna kunde inte detta men de kunde åtminstone pressa fram maximal vinst ur befintlig produktion. Teknikerna såg framåt i växande verksamheter, för ekonomerna har det varit viktigare att svälta organisationen tills den nästan går under. Det är den senare typen som man kan misstänka hamnar i kommunerna i dag. (Det fanns ju naturligtvis försäljare inom industrin som månade om kunderna också, men jag har en känsla av att de kommit i kläm mellan tekniker och ekonomer.)

Min hypotes är att de personer som från näringslivet går över till kommunen har skolats under de senaste årtiondena när maximal bortbantning har varit ledstjärnan, och trots att kommunen har andra frågor att lösa än ett företag fortsatter man på den vägen i någon slags naiv tro på att "näringslivets" metoder alltid skulle vara bättre.

* I slutet av 1800-talet var det fortfarande riktiga företagare, med eget kapital på spel, som satt i ledningen för staden. De som idag kommer från "näringslivet" har förmodligen varit anställda tjänstemän även där och inte riskerat så mycket personligen. Därav kan ansvarskänslan ibland bli tvivelaktig.

* Påfyllning har också skett från IT-svängen. Sådana människor tror att man löser allt med IT, vilket förmodligen drabbar verksamheter som bygger på mycket mänskliga kontakter. Ett sätt för företag att slippa ha personal för att hantera kunder är att lägga ut så mycket som möjligt "på nätet" (och egentligen låta kunden göra jobb som tidigare den egna personalen gjorde). Och så sparkar man lågavlönade men väsentlig personal som tidigare hållit kontakt med kommuninnevånarna och försöker skjuta över kontakterna till nätet eller något ännu mer lågbetalt call-center någonstans.

* Summan av det jag postulerat ovan är att mindre professionella människor med "bakgrund i näringslivet" tillåts att gå in och fiffla i verksamheter som de inte förstår så mycket av. Möjligen kan de ställa till med inte bara mänskliga utan också ekonomiska problem just genom att deras problemlösning inte är anpassad till vad de antas hålla på med. Jag är fullt övertygad om att personer med mycket god administrativ talang kan växla mellan mycket olika områden, men sådana växer knappast på träd, och i en kommun är de (bör åtminstone vara) inlemmade i en demokratisk process som skiljer sig från hur företag sköts.

Är det bara så att ett företag har sitt vinstintresse att ta hänsyn till? Som bekant är det fler intressenter inblandade: lokalsamhälle, anställda och deras organisationer och anhöriga, folk som granskar företaget ur exempelvis miljö- eller andra etiska aspekter, stat och kommun. Företaget är ingen ensam ö i en tom ocean. Det ingår i samhällets arbetsdelning, det gör det billigare att driva ett samhälle helt enkelt (sänker samhällets transaktionskostnader, om man vill uttrycka det nationalekonomiskt).

Ur denna aspekt kan man dra några slutsatser:

* Även om kommunen skulle "drivas som ett företag" finns det andra aspekter än de senaste årens privatkapitalistiska excesser som är av betydelse. Ett företag kan drivas som en socialt ansvarstagande organisation.

* De senaste årens försök att efterlikna "näringslivet" har varit skadliga för kommunen som demokratisk arena eftersom de inspirerats från en del av samhället som inte är demokratiskt.

* Kommunen skall skötas som en kommun. När man tar över metoder från andra områden måste detta ske med ett kritiskt öga.

Japansk körsbärs-prakt på Söder

Bloggare Gabrielle visar fotografier av härliga blommande japanska körsbärsträd i Kungsan. Då vill jag visa att det finns sådana även på Söder - här är ett vid Hornsgatan. Vackert!

Listmani

Fågelskådare är konstiga figurer som ibland å de mest okristliga tider drar ut i markerna för att titta på befjädrade individer som hoppar omkring i buskarna eller plaskar i någon sjö.

På bilden: min förmodligen numera helt urmodiga tubkikare med Ågestasjön som bakgrund.

Många tittar inte bara, de gör listor över sina observationer också. Idag kom Fåglar i Stockholmstrakten, en liten ambitiös tidning som utges av Stockholms Ornitologiska förening, och där finns en lista på listor. Det går att göra listor på vad som helst: hur många fågelarter man sett i kommunen, på den egna tomten, i länet, på någon särskilt fågellokal, i en speciell stadsdel eller vad man nu själv tycker är roligt. Jag noterade att den absoluta majoriteten av listorna gjorts upp av manspersoner - fågelskådningen är av någon anledning mansdominerad. (Är damerna månne mer inne på botanik?)

Jag har också några listor. Det är ju roligt att veta hur många arter jag sett i Ågesta eller hemma på Söder exempelvis. Dock är jag inte av hårdskådartypen, på senare år spankulerar jag hellre omkring med handkikare och njuter av naturen än att stå och spana i en tubkikare (för tungt, det blir nog bara handkikare framåt) och därmed blir listorna inte så omfattande.

Ta Söder exempelvis. Under årens lopp har jag lyckats få ihop 71 arter här, långt från de 137 som anges i tidningen. Bland dessa 71 ingår dock originella inslag som smalnäbbad nötkråka, fasan, gröngöling och råka, samt havsörn. Just det, en dag för några år sedan råkade jag titta upp i luften när jag korsade Söder Mälarstrand, och ovanför Münchenbryggeriet kretsade en havsörn.
Av någon anledning finns inga listor angivna för Djurgården eller Erstaviksområdet, men båda är ju pärlor ur naturskådarsynpunkt. Olika typer av natur samsas på ganska små och lättåtkomliga ytor. På Årstafältet har någon prickat in 73 arter. Jag har ingen lista för det området, men en vinter satt där en snösiska och visade upp sig.

Vissa fåglar trivs definitivt inte i stenstaden, men många kan anpassa sig och hitta matnyttiga nischer här, så även i Stockholm kan den observante naturvännen få trevliga överraskningar. Mitt fågelintresse väcktes på allvar för många år sedan när jag såg en rovfågel (antagligen en sparvhök) som knep en sparv på Hantverkargatan alldeles utanför Stadshusets entré.

Djurgårdsbilder - del IX

En gammal port, märkt av väder och vind. Gisten och kanske i behov av en skvätt målarfärg. Var hittar man den? - Fotot tog jag i februari och porten sitter på Rosendals stallar på Djurgården. Kanske inte ett ställe som så många går förbi, men jag brukar gena den vägen när jag vill komma från Rosendals trädgårdar till Isbladskärret utan att gå längs kanalen. Och det var ju där jag fotograferade en orädd räv en morgon.


Djurgården är ju en mosaik av olika landskapstyper och när man stretar uppför backen mot stallarna passerar man en liten bokskog. Det är något särskilt med en bokskog om våren när löven slagit ut. Jag har bara upplevt det en gång "på riktigt", i en stor bokskog i Blekinge. Ljuset blir egendomligt grönt när man går under träden. Men kanske man kan uppleva något liknande här på Djurgården - jag måste titta efter!

Grindstugan på Varvsgatan

Som en liten sagostuga ligger huset på Varvsgatan i vårsolens morgonglans och den tidiga grönskan. Det var en gång grindvaktarstuga till egendomen Heleneborg på västra Söder. Jag har för mig att det fanns fiskdammar i den här trakten på 1700-talet. Gjorde man inte kritpipor här också - minns inte, måste tydligen läsa på om Högalids historia och friska upp minnet.

På andra sidan gatan ligger Kristinehovs malmgård. Den, och vaktstugan, är bland de få gamla hus som finns kvar i den här delen av staden, i Högalids församling. När husen byggdes ingick Högalid i Maria församling och det var mer eller mindre landsbygd här.

En morgon för många år sedan när jag gick Varvgatan fram kom ett rådjur skuttande ut bakom grindvaktarstugan och rusade för full maskin uppför Lundagatan. Kanske det var vid samma tid när det satt näktergalar i Högalidsparkens buskar och sjöng för full hals på morgnarna? Om Bellman hade vinglat förbi här hade han säkert känt igen näktergalens skrälliga sång, men rådjur hade han nog aldrig sett.

Närsjöfart för ett klimatsmart och attraktivt Stockholm

Om jag vore politiker skulle jag utbrista att jag är glad över att Naturskyddsföreningen, Sankt Erik och Miljöpartiet stödjer mitt gamla förslag om mer sjöfart i Stockholm. (Ett inlägg i den frågan finns här.) Men i själva verket är synpunkterna rätt naturliga. Det räcker med att gå ner till stranden och se hur stan ligger här i geografin för att förstå möjligheterna. Folk gjorde det redan för tusen år sedan.

I ett gemensamt uttalande skriver trion att man bör Utveckla närsjöfarten för ett klimatsmart och attraktivt Stockholm . I och för sig kan man vara lite trött på reklamfraser av typen "klimatsmart" eller "attraktiv", men det får väl gå för den goda sakens skull! Hela uttalandet kan tas upp som pdf-fil från Sankt Eriks hemsida tillsammans med andra remisser och åsikter.

De tre skriver:

Dagens döda knutpunkter vid T-banestationer under jord, brofästen med koncentrerad vägtrafik och kajer, som Söder och Norr Mälarstrand, med parkerade bilar är resultat av gårdagens stadsplanering. Med satsningar på moderna sjötransporter skulle angöringsplatserna för vattenburen kollektivtrafik bli naturliga och levande mötesplatser där stockholmare och besökare skulle kunna mötas, flanera och shoppa i småbutiker och marknadsstånd.

Är inte detta en vision av levande miljöer med lyckliga människor som till och med yimby skulle kunna godkänna ...? (Äsch, visst ja, dom hatar ju Sankt Erik!)

Förutom persontransporter, på båtar som körs på nya drivmedel, skriver man detta om godstrafik:

Istället för att lokalisera transportkrävande företag inom t ex detaljhandel, byggvaror eller livsmedel i anslutning till långtradardepåer som Västberga skulle de kunna lokaliseras till plats med tillgång till kaj.

I Västberga finns det ett stort område som man kunde bebygga med något annat, en jäkla massa hyresrätter exempelvis. Visserligen kommer det att vara avskuret åt ett håll genom järnvägsspåren på södra stambanan samt Södertäljevägen, men man kan ju tänka sig en utveckling som går i riktning mot Telefonplan i stället. Eller om man gör en djärv överdäckning och landar på andra sidan spåren och stuvar om bland partihallarna. Jag har för mig jag har hört att de håller på att tjäna ut - man kanske kunde bygga hyreslägenheter där också? Och så kan folk stå där i fönstren och se på drakflygare, hundägare, trädgårdskolonister, fågelskådare och andra som nyttjar området och trivs med det.

En morgontur till Fysingen

Därborta står ett fågeltorn och drömmer,
och tänker:
"därborta står en vandrare och tänker,
att därborta..."

Just det, och i detta fall ett fågeltorn vid Fysingen i Norrsunda socken. Härifrån kommer en del av min släkt. När Johan Jansson Söderlund (farmors farfar) föddes där 1824 hade det låtit absurt att räkna det här till Stockholm annat än i länshänseende. Om Söderlund någonsin var i Stockholm vet jag inte, men han fanns ett tag i Sollentuna. Senare flyttade han till Uppsala, blev mormon och emigrerade till Utah - där han tämligen snart dog. Några av hans systrar flyttade dock ner till Stockholm under mitten av 1800-talet.

En liten koll på nätet visar att delar av Fysingen samt mina anors leriga åkrar i Norrsunda idag tillhör Sigtuna kommun. Egentligen är ju Märsta med Arlanda den tunga delen i den kommunen, och den borde snarare heta just Märsta, men när gamla Märsta kommun slogs ihop med Sigtuna gamla stad var det det mest prestigetunga namnet som fick råda. Inte kan man låta ett namn med anor tillbaka till Olof Skötkonungs tid devalveras till förmån för en uppkomling!

Idag är man uppe i trakten med tåg från Stockholm ganska snabbt, man kliver av i Rosersberg och kan fotledes gå ner till Fysingen. Inte är det så fridfullt och lantligt heller. I själva verket är det nog ofta tystare på min gata hemma på Söder än däruppe. Dels är det ett rasande dån från E4:an som går några hundra meter väster om sjön, dels har vi flygplanen på väg in mot Arlanda. Man kunde se hur kön av plan rörde sig över himlen, ibland tre på rad.

Ingen morgonfrid alltså, och dessutom snålblåst från norr, men en del trevliga upplevelser i alla fall. Detta är ju den tid på året när man skall välkomna flyttfåglarna tillbaka. På ett fält gick en trana och skrotade, fiskgjusen kom glidande från skogen ut över sjön, några sävsparvar lät sig höras bland sävstråna och ett stort gäng bergfinkar på flytt väsnades storligen.

...det fåniga ledordet "sätta Stockholm på kartan".

Det är nog inte så ofta jag känner behov av att sätta en guldstjärna i kanten för ledarna i Dagens Nyheter, men i morse infann sig faktiskt detta behov. Man kritiserar politikerna i Stadshuset för att försöka upprepa fjolårets missgrepp med "badringen" på Riddarfjärden på andra håll i staden "... det fåniga ledordet "sätta Stockholm på kartan"." Vi vet ju att Stockholm redan finns utsatt på kartan.

Ledaren gäller Asplunds gamla arkitektoniska juvel till stadsbibliotek vid Odengatan och Sveavägen, men skribenten exemplifierar bredare. Kritiken mot "badringen" i Riddarfjärden är ett exempel. Opinionen förra året försvarade

huvudstadens unika kvaliteter; den kombination av vatten och klassisk stadsbyggnad som gett Stockholm internationell ryktbarhet. Att parkera ett kommersiellt bygge mitt på stadens vattenspegel blev omöjligt.

Vad jag har sett på yimbys hemsida är många uppretade av att Svenska Dagbladet har skribenter som inte tycks acceptera deras syn på Stockholms utveckling. Jag antar att deras recension av DN:s ledare inte blir mer positiv. Det här skorrar nog illa i mångas öron:

Det är förmodligen redan för sent att rädda Stockholms stadshus från det väldiga hotell- och konferenskomplex som kommer att uppföras på Klarabergspostens tomt och därmed rycka sönder proportionerna mellan Stadshuset och dess omgivning.

Det borde stå klart att Stockholm inte bör delta i en jakt på att se likadan ut som ett antal andra städer, utan att det gäller att på ett intelligent sätt utnyttja platsens egenskaper. Då kan man sätta Stockholm på kartan. Mindervärdeskomplex, möjligen i kombination med strävan till omåttlig självhävdelse, är ingen bra intellektuell bakgrund när man skall planera och bygga en stad. Resultatet blir förmodligen mest skrikigt och löjeväckande. Det kanske finns några turister som tycker det är roligt att titta på ett Stockholm som krampaktigt försöker se ut som New York, men jag tvivlar på att de uppväger antalet resande som är mer intresserade av en ren och snygg halvstor europeisk stad med vacker och välbevarad profil.

Djurgårdsbilder - del VIII

Vad är det här då? Ett snår som bara ser skräpigt ut, eller ...? Bilden är några år gammal, men snåret finns kvar i västligaste änden av Isbladskärret. Jag gick förbi där i fredags för att kolla läget i naturen. Några småfåglar vimsade omkring inne i kaoset av grenar. Jag riktade kikaren ditåt och skymtade något ljust därinne. Efter någon sekund såg jag vad det var, bröstet på en hök. Antingen duv- eller sparvhök. Det är svårt att se skillnad på dem, men jag gissar på sparvhöken eftersom småfåglar vågade sig fram för att gräla. Jag har sett sparvhök jaga över Isbladskärret tidigare. Efter några sekunder lyfte höken och drog iväg in i skogen.

Nu är det inte mycket vatten i Isbladskärret. Restaurering pågår och det behövs om inte allt skall växa igen. Jag har för mig att man tänker släppa ut de perfekta naturvårdarna för att beta ner vegetationen: skotsk höglandsboskap.

Jag hoppas verkligen att inga parkifierare tillåts att ge sig på och "snygga upp" sådan här små pärlor. Det gäller också den sanka äng norr om Manila där ett märkligt ljud fick mig att stanna till. Det knorrade och purrade och pluppade som från en diskret liten verkstad. Snart nog upptäckte jag ursprunget - en pöl full med grodor (åkergrodor tror jag) i fullt vårbestyr. Groddjuren lever farligt i dagens värld, så det är väl bara att önska de här lycka till och hålla tummarna för alla små grodyngel.

Några tidiga humlor virrade omkring, jag hittade mina första vitsippor i närheten av Rosendals stallar, och ... ja, det kändes så trevligt som det skall kännas en vårdag på Djurgården.

Nu blommar scillorna vid Högalidskyrkan

Jag lovade vid något tillfälle att återkomma när de blå mattorna av scilla i backen från Högalidskyrkan ned mot Högalidsgatan slagit ut ordentligt. Så här var läget vid sjutiden på lördagsmorgonen. Bilden ovan är egentligen två bilder tagna på fri hand som datorn har fått lägga ihop till en. Klicka på bilden så framgår den blå härligheten än mer!

Med tanke på hur scillan - även kallad rysk blåstjärna - sprider sig kanske den borde klassas som ogräs, men jag undrar om någon har något emot den. Det är en tidig vårblomma och konkurrerar inte så mycket med annan växtlighet vad jag kan förstå. När den blandas med vårlök eller svalört - båda blommar nu - kan det bli riktigt svenskt blågult på gräsmattorna.

Gräsrot-stadsplanerare

Nu tänker jag hålla några bollar i luften samtidigt: demokrati, stadsplanering, teknik, media. I föregående inlägg nämnde jag möjligheterna att visualisera olika tankar om stadsbyggnad genom att fotografera med digitalkamera eller ta bilder från GoogleEarth och sedan göra bildbearbetning i GoogleSketch. GoogleSketch är ett gratisprogram som gör att man kan bli sin egen arkitekt eller stadsplanerare. Med den här tekniken som verktyg skulle man kunna tänka sig en gräsrotsrörelse som gör sina egna planförslag, lägger ut förslagen på nätet, kontaktar politiker och pratar för varan efter bästa förmåga. Jag har nu gjort en smärre test.

I ett äldre inlägg skällde jag på de söndertrampade och i stort sett obefintliga och därmed ur partikelsamlingssynpunkt meningslösa gräsmattorna på Ringvägen. Bloggposten illustrerades med egenhändigt tagna bilder. Jag tänkte först ta satellitbilder från GoogleEarth eller Eniro för att beabeta idén vidare, men skärpan var inte så bra så jag ritade i stället en grovskiss över områdets nuvarande utseende i GoogleSketch (klicka så kommer bilderna upp i större och läsligare format hoppas jag):


Och sedan använde jag den bilden för att göra några modifieringar. Ringvägen fick bli smalare och med en mjukare sväng mot Lundagatan, och de två mindre byggnaderna samlades vid nedgången till tunnelbanan. Därmed kunde ett ganska stort tomrum för att göra något intressant skapas på två av de tre trista söndertrampade ytorna.



Det här har ritats väldigt amatörmässigt av mig. Men hur blir det om verkligt datakunniga människor kommer med i bilden, kanske någon arkitekt, någon med blick för det estetiska, sådana som kan den historiska bakgrunden till att olika ställen ser ut som de gör, människor med kännedom om lokal ekonomi eller logistikfrågor - då kunde det bli ett verkligt vitaliserande inslag i debatten om hur vår stad skall utvecklas.

Med andra ord: gnäll inte över att det här ser taffligt ut eller är fel på det ena eller andra sättet - gör något bättre själv i stället!

Vi diskuterade stadsplanering en stund ...

Jag satt tillsammans med några andra ikväll och diskuterade stadsbyggnadsfrågor i Stockholm i allmänhet och Söder i synnerhet. En veteran-arkitekt framförde tanken att enda lösningen för att få hejd på trafikeländet på Hornsgatan var att bygga ett sexhundra meter långt hus mitt på gatan från Slussen till Ansgariegatan. (Jag glömde fråga varför man inte kunde lägga till hundra meter så kåken kunde gå ända till Hornstull.)

Angående jämförelserna med New York sa veteranen att det bor ju knappast folk i de höga husen på Manhattan - där är det kontor och hotell. Folk bor i allmänhet i lägre hus. Dessutom är det så otryggt så man måste ha portvakter som håller koll på vilka som vill komma in. (Jag tänkte omedelbart på de yimbysar som dyrkar New York.)

Någon annan tog upp det här med butikslokaler i bottenvåningen (och här tänkte jag på yimby igen, det är ju en av deras trossatser) och att det planeras att bygga på det sättet överallt nu. Denna talare var inte alls övertygad om att man fick fram en känsla av stad på det sättet. Jag hängde inte med riktigt, men en sak kunde vara att man måste fundera på hur kundunderlagen ser ut i olika områden, och hur dessa vill lägga upp sitt handlande (om jag fattade saken rätt).

Någon benhård bevarandelinje av allting fanns inte bland de talande, utan det var snarare nyanseringar åt olika håll. Betydelsen av även skenbart oväsentliga små gröna plättar för luftrening framhölls från något håll, någon hade inget emot skyskrapor, en annan menade att det sociala livet kunde vara sämre i skyskrapor än mindre hus, en tredje (jag nämligen) filosoferade över möjligheterna att visualisera olika tankar om nybyggen eller ändringar genom att fotografera med digitalkamera eller ta bilder från GoogleEarth och sedan göra bildbearbetning i GoogleSketch. Man skulle ju kunna tänka sig en gräsrotsrörelse av stadsintresserade som på det sättet gör sina egna planförslag. En annan sak jag undrade över var hur det är med det som förr kallades "smygkontorisering" - kan man få loss lägenheter genom åtgärder där?

Galleriornas mångfaldigande mötte ingen större entusiasm, men en deltagare trodde att den nya gallerian i Skrapan hade dragit mer folk till andra butiker på Götgatan.

En veteranpolitiker i gänget framförde den intressanta synpunkten att det där med "höga hus" verkar komma fram bland yngre manliga arkitekter mot slutet av varje högkonjunktur - för att sedan glömmas bort. Och kanske det stämmer. Vi får se om den nuvarande höghusvurmen överlever finansbubblans sorgesamma kollaps som nu pågår inför världens blickar.

Och så vidare - kravet att bygga katastroftåligt tog jag själv upp, liksom otyget att en del kommuner i regionen inte bygger något alls. Kan det vara så att stadsplanering håller på att bli en ny liten folkrörelse? Hur som helst - de som deltog i det här samtalet var varken yimby eller nimby, utan mer avspänt svenskt lagom! Vi kunde nog ha pratat fyra timmar i stället för två men ändå haft mycket kvar att ventilera.

Min första skola ...

Kungsholms folkskola, den halva som finns kvar - fasaden mot Fleminggatan

... är till stora delar riven och ersatt av bostadshus, men jag är inte ledsen för det. Den gamla folkskolan på Kungsholmen (kvarteret mellan Sankt Göransgatan som tidigare hette Kungsholmsgatan, Arbetargatan, Fleminggatan och Mariebergsgatan) var stor, överbefolkad, sliten och trist. Det borde nästan ha varit ett brott att skicka dit små barn.



Så här ser det ut inne på före detta skolgården idag. Till vänster och framåt var det samma gula längor som på högersidan. Nere i källaren till vänster har jag för mig att det fanns gymnastiksalar, och traskade man de slitna marmortrapporna upp till högsta våningen fanns där aulan.

Den gamla fontänen inne på gården finns dock kvar. Jag fotograferade den med sepiafärg för att understryka att detta är minnen från anno dazumal.


Sista bilden innan vi glömmer det här sorgliga bygget. Det här är insidan av det man kan se på första bilden i det här inlägget. Här fanns en stökig skolmatsal, simbassängen, samt en tandläkarmottagning där "Käftis" fyllde barnens tänder med svart amalgam.

Djurgårdsbilder - del VII

"Aprilsnö är fåra-gö'" lyder ett gammalt talesätt. Jag trodde först att det hade med får att göra, men i själva verket är det fåror, nämligen plöjda fåror på åkrarna, som bönderna trodde göddes av snö i april. Med tanke på dagens tråkiga snöfall här i Stockholm får man väl förmoda att fårorna främjas framåt.

Kanske också vinodlingen? På bilden ovan syns vinstockar vid Rosendahls trädgårdar på Djurgården ett tidigare år. Att odla vindruvor i soliga och skyddade lägen har nog alltid varit möjligt i södra och mellersta Sverige (en kollega till mig förevisade hemodlade druvor redan i början av 1970-talet). Att gå utanför hobbyverksamhet har dock varit svårare, men jag har sett druvor i klasar här vid Rosendahl. Och med ett varmare klimat lär vinodlingarna växa till sig även i Sverige.



Vad de här blommorna heter vet jag inte, men det ser ju ut att vara någon sorts astrar (efter asteraceae, stjärnblommor). De är också avbildade vid trädgårdarna, och jag ser fram emot att gå dit och titta på blomsterprakten framåt försommaren. Rosendahl och Bergianska - där har vi två växtparadis på Djurgården.

Lokala nätverk - lokala opinioner

Röda skynken omkring Odenplan protesterade mot en ny galleria

Med "lokalt nätverk" kan man mena hur datorer kopplas samman inom ett begränsat område. Men framför datorerna sitter de som verkligen är kopplade till nätet - människorna. På sikt kanske hela Jorden blir ett lokalt nätverk, men ännu så länge har vi inte kommit dit.

Med ett datornätverk knyts människor samman och kan utbyta erfarenheter på ett snabbt och effektivt sätt utan att de behöver träffas så mycket. Skaffar sig nätverket en hemsida utåt, gärna estetiskt snygg och lätt att orientera sig genom, kan man också kommunicera med folk som finns utanför den egna gruppen. Gränsen mellan nätverk och föreningar kan ibland vara oklar. I centrum av ett nät får man nog tänka sig att det finns några individer som i praktiken fungerar som en föreningsstyrelse. Sedan är det frågan om hur demokratiskt det hela fungerar, vilka som tar besluten om vad som skall göras etc. I bästa fall, och det är förhoppningsvis i de flesta fall, kan nätverket fungera som en vitaliserare av demokratin. Man försvarar sina lokala hjärtefrågor men är inte avogt inställda till andra människor med andra preferenser. I värsta fall kan det bli "sällskapet för inbördes beundran".

Ett exempel som jag skrivit om ibland är yimby som jag också länkat till i länklistan till höger. Idag har jag lagt till två mer begränsade grupper som dessutom inte är yimby direkt. Bilderna i det här inlägget kommer från deras hemsidor.

Dels är det Odenplansgruppen som bildades som en lokal rörelse i samband med planerna på pendeltågsstation och galleria under Odenplan. De blev kände för de revolutionärt röda skynken som hängde ut genom fönstren i det borgerliga Vasastan. Från att ha varit en tillfällig grupp ser det nu ut som om man vill permanenta sin verksamhet. Man kanske kan se det här som en fortsättning på byalagsrörelsen och liknande grupper från det glada 70-talet?

Odenplan med blicken vänd mot Gustav vasa kyrka. Denna del av torget lär ha mindre genomströmning av människor än området runt tunnelbanenedgången.

Det finns också en grupp som vill försvara en av de platser där jag själv gillar att ta mig en promenad, nämligen Årstafältet. (Just Odenplan tycker jag inte känns som promenadvänligt för mig, det är för mycket trafik.)

Mot Årstafältet i sin nuvarande form, där man ju gjort en hel del upprustningar under senare år, finns hot i form av byggplaner. På hemsidan finns en debatt refererad som jag faktiskt såg själv när det begav sig. Det var arkitekterna Dick Urban Vestbro och Jerker Söderlind som hade motsatta synpunkter på vad som kunde göras med fältet. I en extra kommentar kom det fram att det kan bli dyrt att bygga där - det är blöt tidigare sjöbotten. Om man minns vad som hände med tingshuset i Huddinge i början av 70-talet vet man att det kan vara olämpligt att bygga på sådana ställen (en stor jäkla kåk som måste snabbutrymmas och pålas upp igen när man upptäckte att den höll på att sjunka ner i gyttjan i blötmarkerna vid Huddinge station).

Regnbågen efter oväder över Årstafältet, fotograferad av Jonas Rhodin. Observera att regnbågen är dubbel - undrar om det är samma dubbla båge som jag fotograferade vid Årstaviken vid något tillfälle?

Jag hörde och såg årets första lärkor och starar på Årstafältet. På hemsidan kan man läsa en rapport om djurlivet (insekter och annat som jag själv inte vet så mycket om) omkring dammarna och Vallabäcken. Lite senare ser jag fram emot att ta mig en sväng förbi koloniträdgårdarna och se hur det blommar där, förutom alla vilda blommor som bör komma på fältet. Hur mycket av detta som kommer att finnas kvar för framtiden hänger nog delvis på vad den här gruppen kan göra i form av mobilisering av den lokala opinionen.

Man spelar rugby på Årstafältet också. Här skall det vara finnar och australier som laddar upp för att stå och böka på varandra eller vad det nu är man gör i rugby. Rugbyplanen finns på fältets östra del. Detta har jag aldrig sett, däremot folk som flyger med drakar, går ut med hunden, tittar på fåglar, tränar golf ...

Stockholmare - test

Jag lät mig luras av en länk på Birger Schlaugs (B Slug) blogg och kom fram till ett test hos DN som skall visa om man är "stockholmare". Alla frågor var givetvis ointressanta. Ingen om man har Birger jarl i släkttavlan exempelvis (den Birger som inte grundlade Stockholm men åtminstone var i trakterna år 1252). Eller var ens föräldrar var födda (en på Söder, en i Helsingfors) etc etc.

Av någon konstig anledning godkändes provet. Se här - mina kommentarer inom hakparentes[].

10 rätt av 14 möjliga Superstockholmare. [Fan, jag börjar tröttna på stan.] Du är Stockholm i ett nötskal. [Kan vara att jag är ett nöt som bor kvar här.] Du kunde inte bli mer genomsnittlig om var 39 år gammal, bodde på Södermalm och hette Lars Andersson eller Anna Andersson det vill säga, utgjorde det absoluta stockholmsutsnittet. [Fel ålder, fel namn, men jag är född på och bor på Söder.] Om du har tatuerat dig det senaste året [Varken senaste året eller något annat år - tatueringar ser grisiga ut] är det med något av följande: en karp i japansk stil över hela armen, ett sjömanshjärta, eller dina barns namn. [Jag har inga barn.] De heter förmodligen Julia och Alexander, Stockholms vanligaste dopnamn 2007. [Vad är det för fel på Klotilda eller Agapetus?] Det är också hög risk för att det sitter en urblekt tribal någonstans ovanför armbågen. [En vadå?] Du äter Capricciosa. [Vad är det?]

Av de 2230 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 1646 (73%).

Ljuset över Årstaviken

Ljuset pratar målare om, eller gjorde det förr i tiden i alla fall. Och så åkte de iväg till Skagen i Danmark exempelvis för att måla sina tavlor och uppleva och inspireras av ett särskilt ljus. Undrar om inte en del åkte till Bornholm också. Hur som helst: jag har inte varit på något av dessa säkerligen intressanta platser men tycker mig ändå ha sett ljuset. Närmare bestämt det ljus som uppstår när vatten och himmel möts i Stockholm.

Ovanstående bild tog jag i morse. Det var disigt över Årstaviken, Årsta holmar och broarna. Himlen var i stort sett molntäckt. Men solen hittade ett hål och kastade en vitglödgad ström i vattnet fram till Marievikskajen där jag stod. Diset suddade ut konturerna. Kanske en artist som engelsmannen Joseph Turner hade kunnat göra något av det här motivet?

Det var det ett speciellt silverfärgat ljus som varade en stund, tills det tillfälliga hålet i molnen täpptes till igen. Jag tycker man ofta upplever sådant när man vandrar längs Stockholms stränder. Antagligen är det ett allmänt fenomen Jorden runt. Men när det uppträder här är det Ljuset över Årstaviken.

Bevara kajerna som kajer för sjöfarten i Stockholm

Här speglar sig Cementas depå i Årstavikens vårblanka vatten. Men hur länge? Staden tränger på.

Är det vettigt att strandnära industrier trängs undan till förmån för bostadsbyggande åt folk som nödvändigtvis måste bo nere vid vattnet? Borde inte Stockholms kajer framåt än mer användas för miljövänliga transporter (eller åtminstone transporter som är miljövänligare än lastbilar!)? Borde inte nya bostadsområden hellre byggas längs järnvägslinjerna norr- och söderut, eller på Bromma flygfält? Borde vi inte försöka hålla kvar de få tyngre industrier i stan som ännu inte är utkörda? Finns det människor som på något sätt mår illa av att det finns fabriker i Stockholm ganska nära centrum?

Till Cementas depå i Liljeholmen tas varje år in 350.000 ton cement med båt. Det motsvarar cirka 9.000 lastbilar. Jag tror det vore bra att ha den här transportleden till sjöss kvar i Liljeholmen.

Här ligger Västanvik från Slite och lossar sin last i Liljeholmen.

Förutom att bostäder vid kajerna tränger undan arbetsplatser med rätt miljövänliga transportmöjligheter kommer bostäderna att ligga i områden som riskerar att hamna under vatten vid en stor översvämning. I Hamburg byggs det också en del i gamla hamnområden, men där har man tänkt på faran med högvatten (7,5 meter räknar man med!) och bestämt att det inte får finnas bostäder i bottenvåningarna. Har planerarna och exploatörerna i Stockholm tänkt så långt?

Om stränder vore bra för bostadsbygge skulle våra stränder vara fulla av bostäder redan. Men förr var man försiktigare och byggde inte så (lika lite som man byggde hus och vägar på bästa åkermarken - nu går det bra, men hur länge till?). Är det verkligen vettigt att ge efter för den här modenycken att folk praktiskt taget måste bo ute i vattnet?

(Data här kommer från Sjöfartsstaden Stockholm, Samfundet S:t Eriks årsbok, 2007. Bilderna har jag tagit själv.)

Olika hantering av skog nära de nordiska huvudstäderna

Det här har jag saxat ur en tidning som för mig var okänd till alldeles nyligen, tidningen SKOGEN. Artikeln visar dels på hur grannarna verkar vara mer måna om sina skogar nära huvudstäderna, dels att den nuvarande Alliansledningen i Stockholm förefaller vara vårdslös med tillgångarna. Man vill sälja ut 17000 hektar skogsmark, det är all skog som Stockholm äger. Och Stockholm, det är ju vi som bor här, medborgarna.

– Då är det jätteviktigt att upprätta skötselavtal med de markägare som köper, så att inte besökare och markägare krockar. Hittills har staden lämnat mycket gammal skog men många nya markägare kommer ju vilja avverka rejält för att betala av på lån för köpet. Det säger Liselott Eriksson, jägmästare och konsult, som arbetat mycket med tätortsnära skogar och naturturism.

Och så tillägger hon:

– Det finns flera kontrakt undertecknade men staden har inte skrivit ett enda sådant avtal. Det blir betydligt svårare att komma överens i efterhand.

Är inte detta en liknande vårdslöshet som när staden tecknade avtal med en engelsk fastighetsfirma om övertagande av ett antal centra? Det fanns anledning att misstänka att engelsmännen varken var långsiktiga eller seriösa, men det blundade man för. Här flaggas för risken att klippare kommer in och rakar rent.

Liselott Eriksson har studerat hur andra nordiska huvudstäder hanterar sin skog. Helsingfors har 12 000 hektar mark som går i stråk in i staden, precis som Stockholm.

– Där är målet tvärt om att utveckla skogen för hälsa, rekreation och naturvård. Medan Stockholms skogar årligen betalar in miljonbelopp till staden får skogen i Helsingfors pengar för att utveckla värdena.

Oslo har 16 000 hektar, och liksom Stockholm ligger mycket i kranskommunerna. Men Park- och Idrottsetaten går i motsatt riktning mot Stockholms kommun. Skogen får kosta, friluftsliv och bevarande är de bärande målen för förvaltningen. En ny lagstiftning som är på väg att införas kommer till och med slå vakt hårdare om oslobornas skog. Skogen ska bevaras för framtida generationer och etaten slår fast att den är ”en enastående tillgång” för upplevelser och undervisning.

Runt Köpenhamn finns 35 000 hektar som ägs av statliga Skov- og Naturstyrelsen. Där är uppgiften att skapa mer skog, säger Liselott Eriksson.

– Det främsta målet är att öka värdet för rekreationen, att leverera så många naturupplevelser som möjligt. De har ingen tanke på att sälja stort.

Kan man sätta etiketten "fanatiker" på Allianspolitikerna? Det finns absolut ingen grundregel i borgerlig politik, vare sig den är socialliberal eller konservativ, att offentliga tillgångar måste förvandlas till privategendom till nästan vilket pris som helst. Förmodligen har de någon sorts idealbild av hur företagare uppträder i det här läget, de tror att kommunen skall drivas som ett företag, och handlar därefter. Men kommunen är inte ett företag, det är en del av demokratin. Och därmed behöver man inte ägna sig åt kufiska affärer.

"Årets hetaste debatt"

Här är en affisch för en klimatpolitisk debatt med vidhängande utfrågning av partierna i Stadshuset som Naturskyddsföreningen i Stockholm arrangerar. Listan på närvarande politiker framgår av nedstående lista:

M: Ulla Hamilton
Fp: Karin Karlsbro
Kd: Anders Broberg
C: Per Ankersjö
S: Carin Jämtin
Mp: Åsa Romson
V: Ann-Margarethe Livh

Jag har också inhämtat att lokalen där debatten skall hållas rymmer 90 personer, så intresserade bör hålla sig framme i god tid för att vara säker på en stol!

Politikerna skall inte bara gräla med varandra, utan publiken skall ha möjlighet att ställa frågor om deras syn på klimatpolitiken. Så har du frågor om klimatfrågan och vad partierna i Stadshuset har för tankar om den, så knalla iväg till Tekniska Nämndhuset den 29 april!

Premiär: tussilago

(Riktigt så här präktiga såg inte dagens tussilago ut, men om de får växa till sig kanske ...)

Under en morgonpromenad i Erstaviksområdet i morse såg jag mina första tussilago för detta år. Nu kommer väl skrymånsar och påstår att "jag såg tussilago för flera veckor sedan", men då skulle jag vilja påpeka att jag såg sådana där gula små krabater redan förra året!

Nu stiger fågelsången allt högre över skogar och fält. Ett halvdussin tofsvipor vandrade runt på, eller busflög över fälten en bit från Erstaviks gård. Rödhakar, gärdsmygar, taltrastar och rödvingetrastar sjöng inne i skogen, tillsammans med bofinkar, grönfinkar, talgoxar, blåmesar. Och nötskrikor gav hals, men de sjunger ju inte direkt. Skriker och kväker, det gör de. Men när en rovfågel, antagligen en duvhök, drog fram mellan träden blev det tyst!

En råbock med nya horn på gång skällde på mig nära Sandasjön. Jag skällde tillbaka. Och så var det dags att ta bussen hem till stan igen ett par hållplatser söder om Hellasgården. Hellasgården är ju den klassiska noden för generationer av naturdiggande stockholmare.

Om man vill ha ett område med många sorters natur att promenera i är det som lite oprecist kallas "Nackareservatet" alldeles utmärkt (om man nu inte vill skena fram på motionsspåren omkring Hellasgården). Bräckvatten och skärgård och en liten vadarstrand, skogssjöar, barrskogar, lövdungar, åkrar och betesmarker, sumpmarker - allt finns där. Man kan försöka bada i den svinkalla Källtorpssjön eller gå timmar i skogarna utan att se en människa. Jag antar att bara tanken på det sista skulle få yimby-fantasterna att bryta samman. Delar av området är lätt att komma fram till, andra kräver mer ansträngning. Tunnelbana, buss eller saltsjöbana - välj det som passar bäst.

På tal om stadsprofil

Här är ett par gamla svartvita bilder som jag tog någon gång i mitten av 70-talet. På båda figurerar Stockholms stadshus. Den första bilden gör verkligen skäl för att kallas svartvit, jag undrar om den möjligen var tagen med dokumentfilm som ju i alla fall på den tiden inte medgav mycket till gråskala. Hur som helst, den är uppenbarligen tagen från Riddarholmen och har Stadshuset i fokus. Profilen är mycket tydlig, och den syns därför att inget annat sticker upp i närheten. Om man tänker sig tillbaka till 1870-talet hade det sett ännu friare ut på denna yta: där låg Eldkvarn, och vad jag minns av bilder så var det bara i stort sett en stor fyrkantig kåk. Det bör ju ha funnits skorstenar också, men definitivt inget högt torn.



Följande bild verkar vara tagen under en period när det låg bara lite snö men Riddarfjärden var frusen. Den är tagen från Skinnarviksparkens backar vad jag kan se. Stadshustornet är fortfarande högt, men i gråvädret verkar det sjunka in i bakgrunden av mini-höghus (sic) vid Sergels Torg. Med ytterligare höga hus i bakgrunden blir en av Stockholms främsta symboler allt mindre synlig.