Inlägg från Samfundet S.t Erik om stadsförtätning

Om man går in på den här länken (till en pdf-fil) kan man plocka upp en stillsam men i sak skarp kritik av en del nyare tendenser i Stockholms stadsbyggnad. Det är Samfundet S.t Eriks ordförande Kerstin Westerlund Bjurström som skriver. Avgående Mikael Söderlund nämns, vilket är rimligt eftersom han är en av de högsta politiska ansvariga. I praktiken är det också polemik mot en del yimby-synpunkter, men jag undrar om klyftan är så stor som en del yimby-förespråkare vill ha det till. Gå in själv och läs, jag ger bara några intressanta utdrag.

Vi agerar i svansen på en liknande utveckling i många av världens städer. Resultatet manar i allmänhet inte till efterföljd. ...

Vad är det som säger att det just är innerstan som ska förtätas när det är i ytterstaden som problemen finns? Flera av dess stadsdelar formligen skriker efter stadsliv och aktivitet, nya arbetsplatser, sammanhang med angränsande stadsdelar och identitetsskapande symbolbyggnader. Här är det fullt möjligt att skapa attraktiv urban miljö med de bostäder som behövs och dessutom betydligt billigare än i innerstaden. Det är hög tid att forma den för Stockholms kommuner nödvändiga gemensamma planen för detta.

Här har vi flera intressanta saker. Dels att man inte bör slaviskt kopiera det som kommer utifrån (utan använda skallen och göra kritiska övertaganden). Vidare: Visserligen finns det nog problem även inom tullarna, men vill man verkligen sätta fart på regionen - för det är en region det handlar om, inte ett område med några kilometers radie räknat från Gustav Adolfs Torg - måste de andra kommunernas dras in i detta och tvingas ta sitt ansvar. Detta är inte nimby, det är vettigt tänkande!

Det frågas också:

Vad händer med Stockholms så speciella identitet och siluett om nivån på centrum höjs med flera våningar och vattenrummen tätas till? Risken är överhängande att vi förlorar vårt främsta varumärke genom att Stockholm alltmer kommer att likna andra storstäder.

Den som för länge sedan tröttnat på Alliansen säger väl bara att "ja, det är väl detta de vill".

En fjälla på Fjällgatan

(Som vanligt: klicka på bilden för att få upp den i tydligare skick!).

Vem är hon, damen som med ett svårtydbart ansiktsuttryck skådar ut genom ett fönster på Fjällgatan, denna gata som väl mest är känd för att man inte tittar mot utan bort från den, bort över Stadsgården och Strömmen, mot Djurgården och inloppet till Stockholm?

Det vet jag inte, och inte om hon finns kvar i sitt fönster idag. Den här bilden tog jag första maj förra året. En Söder-fjälla på Fjällgatan kan vi väl säga att det är i alla fall!

Industriöknen i Västberga

Som en motpol till föregående trevliga små fågelbilder - här är ett eget foto, taget denna morgon, från den industriella öknen vid Västberga industriområde. Centralt i bilden grus, järnvägsspår och en byggnad vars syfte jag inte känner till. Till höger utanför bilden finns kontorshus, industrilokaler, åkericentraler och annat vid Västberga allé. Fortsätter man några kilometer rakt fram kommer man till Älvsjö station. Det är OK för mig med industriella zoner, gärna nära centrum, men jag bara undrar om man har utnyttjat utrymmena smart just här? Det verkar finnas plats att bygga en del längs närmsta gatan (Drivhjulsvägen) tror jag.

Öken och öken - innebär det att området är tomt på fåglar då? Nix, förutom de allerstädes närvarande kråk- och måsfåglar kan man stöta på stenskvättan här, sjungande i risiga buskage. Det har jag gjort. Jag antar att folk som är kunniga i botanik och insekter också hittar intressanta saker i sådana här områden. Det gäller bara att veta vad man skall titta efter.

Söndag och fler vårtecken

Det lär skall vara sommar nu, åtminstone har sommartiden införts, men inte tyckte jag att det var så mycket skillnad i vädret idag jämfört med igår. Snålblåst av sedvanlig vårtyp, men soligt i alla fall under morgonpromenaden. Vårtecken behagade dock uppenbara sig, flera stycken. Så tillrade plötsligt lärksången över Årstafältet. Efter en stunds spanande fick jag syn på den lille gråbruna krabaten där den flög över gräset och anslöt sig till några artfränder. Kanske de stannar, kanske de fortsätter till andra ställen.

Sånglärka (Alauda arvensis), den intensiva sångaren över de öppna markerna

Det finns något talesätt om att "lärkan skall snöa ner sju gånger" innan det blir vår på riktigt, men det pratet vill jag inte höra på. Sanningen i det där gamla ordspråket torde ligga i att lärkorna inte flyttar så långt när det blir vinter. De håller sig på snöfritt område och kan hinna pendla några gånger mellan Norden och den europeiska kontinenten medan kampen mellan vinter och vår pågår. Låt oss hoppas att det är färdigsnöat för den här vintern!

Bofink (Fringilla coelebs), hane. De här bilderna hittade jag i svenska Wikipedia

Bofinkar skall man normalt kunna se här i Stockholm hela året eftersom en del övervintrar, men i år har jag missat det. Det har helt enkelt varit för lite vinter, för varmt och snöfritt, och därmed har bofinkarna inte samlats runt de vanliga matningsställena. De har kunnat hitta mat överallt. Nu har dock bofinksången dragit igång, och det tror jag är ganska normalt. Omkring första april brukar jag höra de första bofinkarna här i Stockholm, och premiärsångaren satt i ett träd nära Södertäljevägen bakom Midsommarkransens skola. Det är ju en bullrig miljö, men bofinkar är gapiga och kan hävda sig även på sådana ställen. På hemväg hörde och såg jag bofinkar även i Tantolunden. Om en och en halv månad lär vi höra näktargalarna slå på Årsta holmar också!

Så är det, naturen marscherar oförtrutet på och ger oss nya och nygamla härliga upplevelser! På tal om Tanto så såg jag i ett av lokalgratisbladen nyligen att det inte skall bli några nybyggen i Tanto. Kollade inte så noga, men jag antar att det rör den tråkiga parkeringsplatsen invid Ringvägen. Men de likaledes trista järnvägsspåren tycker jag fortfarande att man skulle kunna bygga över med någonting.

På tal om att bygga: Årstafältet är på tapeten igen och en del entusiaster inom yimby har konstiga ideer. Inte bara vad det gäller själva fältet utan också Årsta skog. Skulle vi inte kunna enas om den här grundregeln: inte en kvist får brytas för nybyggnader, inte en grästova grävas upp i Stockholms kommun förrän ett halvdussin snobbkommuner i norr och nordöst har byggt minst 25000 hyreslägenheter var i rejält täta och stadsliknande områden? Jag förstår inte hur någon skulle kunna protestera mot det? Yimby har ju klart sagt ifrån att "så vill folk bo!". Då har de väl bara att anpassa sig till detta, och eventuellt missanpassade kan flyttas upp till Älvkarleby eller någon annan glesbygdskommun.

Strandbergsgatan - högt på tristlistan

Det här är västra sidan av Strandbergsgatan på Kungsholmen:

Det här är östra sidan av samma gata:

Som synes är det två rader av hus och något stort betongklumpigt i mitten - Essingeleden. Under Essingeledens brospann finns parkeringsplatser.

Det är lätt att förstå att det här inte är något bostadsområde. Slussenterminalen tar nog priset som ett av stadens ledsnaste platser, men även den här gatan på Kungsholmen bör ligga högt på tristlistan. Hur kunde det gå på det viset? Nordvästra Kungsholmen är gammalt industriområde och man tänkte kanske att det skulle så förbli när Essingeleden planerades i början av sextiotalet. Nu byggs det febrilt i trakterna, mängder av folk flyttar in, och jag undrar om de här områdena kommer att vara kvar. Visserligen uppskattar jag industrier, även nära Stockholms centrum, men det här är lite väl deprimerande. För övrigt är det väl kontor i husen runtomkring.

Broar och hus kan var knepiga att kombinera på ett snyggt sätt. I samband med en fotoexpedition till Essingeöarna (fler bilder finns här) i augusti 2007 tog jag den här bilden. Vad gör man av det här trista stället?

Nya vårtecken i stan

Vidhängande bilder har jag knyckt från nätet. Det beror dock på att exempelvis de fem silltrutar som låg i vattnet mellan Riddarholmen och Södermälarstrand var för långt borta för att göra sig bra i min lilla kamera. Här ovan är dock en silltrut. Bland alla vårtecken att pricka av är silltrutens ankomst ett i raden. Vi skall vara rädda om dem, det finns inte så många silltrutar och hälften av dem håller till i Östersjön.

(En annan hälften-av-populationen-i-Sverige-fågel är fiskgjusen. De övervintrar vid floderna i västra Afrika, som Senegal och Niger, men bör vara på gång nu. Snart skall vi kunna se gjusarna göra sina lovar och spana efter fisk i Ågestasjön och en del andra sjöar runtom Stockholm.)



Skrattmåsar har vi här året runt, men just vid den här tiden kan man se vilka som har flyttat och vilka som hängt kvar här under vintern. När flytt-skrattisarna kommer tillbaka har de redan sin fina bruna mössa medan övervintrarna har tappat färgen och inte får den tillbaka förän lite senare under säsongen. Det var skrattmåsar i sommardräkt tillsammans med silltrutarna jag såg. De tog det lugnt just nu, men snart är det full rulle i skrattmåsarnas kolonier! De hörs när de kör igång! Man kan tro att det är en typisk svensk sjöfågel, men i exempelvis Örebro kom de första skrattmåsarna först på 1910-talet. En invandrare alltså, som en del andra fåglar som vi tror är gamla här vid Mälaren (sothöna och skäggdopping är exempel på det).



Den här blå blomman heter scilla och har ett svenskt namn - rysk blåstjärna. Men jag tycker det latinska scilla låter gott nog. Jag har sett några som blommar redan, trots köldknäpparna, och snart bör backarna runt Högalidskyrkan vara fulla av dem, som blå mattor. Då återkommer jag med en rapport från platsen!

Snögubben tittar efter blommor?

Jag tog denna bild torsdag förmiddag. En snögubbe på sista versen verkar böja sig ner och titta efter blommor i en rabatt på Heleneborgsgatan. Det var gott om blommor före påsk, men det plötsliga återfallet i vinter for hårt fram med dem. Jag tycker det såg ut som om snögubben var vänlig och omsorgsfull gamling som lutar sig ner för att se hur det är med de nya små liven för detta år innan han/hon själv lugnt smälter bort. Lite finns kvar av den fredag förmiddag, men nu stiger värmen ... . Jag kände mig till och med inspirerad till en liten dikt av denna syn:

Här böjer snögubben försiktigt sin gamla rygg -

vill han känna doften
från vårens första blommor?

Ömsint gamling

böjd rygg, småleende

över det nya livet

När man går

är det gott

att veta att världen finns kvar.

Och veta att

nya gamlingar

skall vaka varsamt

och böja huvud och rygg

i kärlek till det växande

Romantik säljer ...

... svenska storstäder skriver DN. "Romantic city break Sweden", det låter något det. Jag var inne och kollade på en av de sidor som google listar om man söker på denna fras och fann bland annat denna.

Det var uppenbart av bilderna att det man säljer Stockholm på till köpstarka veckoslutsturister är inte eventuella nya arkitektoniska företeelser. Det är gamla fina miljöer. Jag antar att reklam-gurusarna som tänkt ut den här kampanjen inte är helt bakom flötet utan vet vad som säljer. Från yimby-håll har någon eller några personer ivrat för att ny spännande arkitektur skulle dra hit folk. Nå, nu finns det sådant på annat håll i världen, men människor som vill känna mer av trygghet i tillvaron dras nog mer till äldre byggnadsverk som bevisligen har hållit några hundra år. Det är som med gamla träd, de ger stabilitet - och kanske till och med en del romantiska känslor.

Assurnasirpals gästabud - på Söder!

Klicka upp bilden i större format så går rätt mycket av texten att läsa också! Åtminstone den delen som inte är ljus text mot ljus bakgrund.

Jag studerar för närvarande något som högtidligt kallas "äldre kulturer i östra Medelhavsområdet". Det är det för-antika Grekland, det faraoniska Egypten, diverse större och mindre stater i det som idag är Turkiet, Syrien, Palestina och Jordanien, samt de uråldriga rikena i det som nu är Irak. Sumer, Babylonien - och Assyrien.

Assyrierna var under sin stormaktstid inte så roliga att ha att göra med. Det var ett ständigt krigande och plundrande, och våldsamma attacker mot allt motstånd inklusive massmord, tortyr och massfördrivningar. Samtidigt hade åtminstone en del av Assyriens härskare kulturella ambitioner. Man kanske kan kalla dem för Främre Orientens engelsmän?

Till slut säckade deras imperium (det hade gått i en halvcirkel från norra änden av Persiska viken till Nilen i Egypten) ihop med dunder och brak och de var i stort sett bortglömda till 1840-talet. Det var då den moderna arkeologin startade i Irak, och lämningar av assyriska städer var det första som grävdes ut. Då kom läran om de gamla kulturerna i Mesopotamien att kallas för assyriologi, vilket jag tycker känns tråkigt. Visserligen krigade alla makter därborta, men det hade väl varit trevligare om sumererna, som grundade den första högkulturen över huvud taget, hade fått gett namn åt denna vetenskapsgren?

Och vad har nu detta med bilden ovan att göra? Jo, på ett skyltfönster på Varvsgatan här på Söder, har någon fått idén att lägga upp texten om Assurnasirpals gästabud. Mannen med det krångliga namnet var assyrisk kung, och omkring år 878 före vår tideräkning lät han inviga en ny huvudstad. Och det var ingen liten inflyttningsfest för närmsta vänkretsen. Ni vet som när folk flyttar in i huset och så sätter de upp lappar i porten med ursäkter om att det kanske blir lite stimmigt och ber om ursäkt för det - jag tvivlar på att Assurnasirpal var av den sorten som bad om ursäkt. Tänk att servera 500 gazeller till middagsgästerna!

Varför en smärre restaurang på Söder lägger upp denna märkliga text vet jag inte, men det är ju kulturellt berömvärt. Man kanske skulle sticka in skallen någon gång och fråga ...?

Felprogrammerat väder igen

Jag har redan tidigare haft anledning att rikta grava anmärkningar om hur vädret har skötts i stockholmstrakten den senaste tiden, och det senaste dygnet har i sanning gett mig vatten på min kvarn. Kvart i sex måndag morgon var temperaturen minus 12,5 grader C i Haninge, och när det senare drog iväg mot nollgradigt utbröt ett snöväder av det mer ostyriga slaget.

Ovanstående foto togs under eftermiddagen på pendeltågsstationen. Notera några stackars förskrämda människor som trycker under taket för att få lite skydd från det obehagliga snöfallet. Jag misstänker att de krokusar som vågat sig upp under den gångna veckan vid det här laget har frusit ihjäl. Illa, illa ...

Vinterträdgård

Ja, det här kan man väl kalla "vinterträdgård"? Jag gick förbi skatteverkets hus på Magnus Ladulåsgatan i förmiddags när snön föll. Den föll även över de halvt ute/halvt inne-torg som finns i nischer i huset, bakom tjocka rutor men under fri himmel. Så länge det ser ut så här vill nog inte så många skattmasar slå sig ner och njuta av en paus i arbetet på de snötäckta bänkarna. (Skattmasar borde vara den manliga personalen och skattkullor den kvinnliga på skatteverket, eller ...?) Men det kommer varmare tider! - För varma, säger klimatpessimisterna!

Motståndsrörelse?

Finns det en motståndsrörelse mot Mikael Söderlund, höga hus och förtätning i Stockholm? Denna affisch fotograferade jag i förmiddags, denna snöiga och otrevliga långfredag, på baksidan av busskuren på Swedenborgsgatan. Jag tror ingen yimby skulle sätta upp något i den här stilen (utom möjligen som en provokation, för att påvisa de tvivelaktiga miljöaspekter som medföljer utglesning).

Eller är det månne ett agitprop-commando från Samfundet S:t Erik som varit ute och klistrat affischer under natten? Annars kunde ju den trevliga grafiska utformningen tyda på Skönhetsrådet! - I dessa märkliga tider är det svårt att veta vad som är vad!

Siiiuuuhhhh ....

Något i den stilen låter den långdragna visslingen med fallande tonhöjd som brukar upplysa om att staren har anlänt. Så även i eftermiddags, när ett halvdussin småfrusna (?) starar satt i en kal ek vid 4H-gården, Stora skuggan, på Djurgården. Då och då hördes en vissling, då och då kom en snöflinga. Det brukar vara så i skiftet mellan vinter och vår. "Vad bryr jag mig om tsaren/ se staren, se staren ..."

Några minuters promenad och jag var framme vid Lappkärret, denna oavsiktliga (tror jag) vattensamling som blivit en trevlig liten fågelsjö. Där kunde jag notera ytterligare en nyanländ flyttfågel - en snatterand-hane och en eller två honor. Snatteranden är sällsynt, men just i Lappkärret kan man vara ganska säker på att den häckar varje år. Snart har vi nog den likaledes inte så vanliga smådoppingen där också. Den kan vara svår att se men man hör den ofta drilla, gömd i vassen.



Ovanstående bilder har jag knyckt från nätet - varken starar eller snatteränder kom tillräckligt nära för att min lilla fickkamera skulle räcka till. Däremot kom den här gynnaren och fyllde nästan hela bildytan:


Biffiga saker de där knölsvanarna, och jag skulle aldrig få för mig att sticka fram fingrarna och försöka mata dem med något. Då kan man få sig ett redigt nyp om man inte ser upp. För en del år sedan var det en revirhävdande svan på Årstaviken som jagade kanotister i trakten av Årsta holmar. De är inte att leka med om de är på dåligt humör!


Om det fanns knölsvanar på Djurgården på Bellmans tid vet jag inte, jag tror de infördes i Sverige på 1500-talet som någon slags prydnadsfågel. Den fanns i några kärnområden och började sprida sig i svenska sjöar från mitten av 1800-talet. Det kanske berodde på att sångsvanen nästan utrotades så att det blev lediga revir att ta över. Men nu är sångsvanen på stark retur, och en sång jagar ledigt bort en knöl. Jag har till och med sett det själv nere vid matningsflotten på Stockholms ström när en sångsvan fick för sig att rasta där en vinter. Men ovanstående art av gås som jag också fotograferade vid Lappkärret idag fanns helt säkert inte i Sverige vid den tiden. Kanadagåsen infördes i Sverige först på 1940-talet av en Bengt Berg. Med tanke på att den sprider sig som ogräs vill nog en och annan utnämna Berg till "dårpippi".

Antikt i stan

Kapitäl heter översta delen på en pelare. Det finns flera sorters pelarhuvuden med olika benämningar. De har sina rötter i det antika Grekland, Rom och Egypten, men används även av arkitekter under nyare tider. Här kommer några exempel från kungliga huvudkommunens ädla stadsdel Söder:





Jag har konsulterat uppslagsboken och kommit fram till att det ovan avbildade är joniska kapitäl. Det ser ut som det ligger någon sorts kudde mellan pelaren och balkongen ovanför. Det här är Högalidskyrkans församlingssal. Jag har varit där några gånger och lyssnat på konserter. Om byggnaden (uppförd 1930-1932) har det skrivits:

Den italienstämning som hörde samman med en del av 20-talets klassicism är påtaglig i denna mörka tegelbyggnad med enkla detaljer och karaktäristisk inramning av cypresslika pyramidpopplar. (Stockholms byggnader av Andersson och Bedoire.)

Här är det hörnet av Åsögatan och Sågargatan, fotograferat förra året. På den här bilden får vi två antika företeelser. Dels pelare med kapital igen, men nu är de hopmurade med huset och verkar mer dekorativa än praktiskt stödjande. Jag är inte helt säker, men det här kanske är doriskt kapitäl? Det är i alla fall enklare än det joniska.

Mönstret ovanför portalen är dock helt säkert en meander, uppkallad efter den slingrande floden i Mindre Asien. Det är också ett populärt motiv sedan antiken.

Hildebergsvägen

För några veckor sedan skrev jag om Nybodaringen, en liten märklig gata med märkliga hus strax "söder om Söder". I eftermiddags gick jag Sjöviksbacken upp och bestämde mig för att ta en titt på nybyggena vid en ny gata som heter Hildebergsvägen. Varken gata eller väg stämmer egentligen, det är en slinga mellan två rader av hus som tillsammans bildar en oval. Tittar man ut mellan de nordliga huskropparna ser man Nybodaringens röda hus, som på bilden ovan.


Medan Nybodaringen hade finesser som grus på gatan i samma färg som husen är det mera standard i Hildeberg. Jag fick en känsla av att man inte skulle behöva köra in så många bilar på området för att det skulle börja se överlastat ut. Men det såg ut att finnas ett underjordiskt garage också. Närmaste offentliga kommunikationen bör vara den buss som åker Sjöviksbacken ner till Liljeholmen.


Kanske inte så konstig arkitektur - avspända pastellfärger. Jag skulle också gärna ha en balkong att fylla med trevliga blommor.


Enda originella dekorationsdetaljen som jag uppfattade vid min snabba genommarsch var de här förmodligen obehövliga pelarna under vissa balkonger. De var klädda med mosaik, olika för varje pelare.


Det centrala huset för återvinningsuppsamling såg trevligt ut tyckte jag. Men allmänt sett - här bor man, och gör inte så mycket mer. Affärslivet, och förmodligen förenings- och annat utåtriktat liv, får nog inbyggarna förlägga till andra platser.

Vem phanken är ansvarig för det här ...?

I söndags morse var det hur trevligt som helst. Sprudlande vårkänslor. I utkanten av Årsta skog, inte långt från Hammarbyslussen, sjöng en gärdsmyg högt och intensivt. Jag mötte en man som påstod sig ha hört sjungande bofinkar. Till de redan blommande små vännerna i form av vintergäck, snödroppe och krokus kunde jag notera en scilla på väg att släppa ut sin lilla trevliga blå blomma.

Men hur ser det ut idag? - Titta bara, det här fotot tog jag för någon timme sedan i Skinnarviksringen, med en massa vit smörja som bara rasade ner från himlen helt plötsligt! Hur kan sådant få förekomma? Är det regeringen som är ute och fumlar igen!?

Projekt Hornstorg

Bilden togs tisdag förmiddag medan jag väntade på att apoteket skulle öppna dörrarna för den ivrigt väntande allmänheten vid Hornstull. Nu håller man på att mixtra med huset mitt emot (Långholmsgatan 34-36) och även om kameramobilens bild är ganska suddig kan jag meddela en nätadress här som skymtar på reklamskynket. Om du trycker på den kommer du till byggaren John Mattsons hemsida för Projekt Hornstorg och kan fundera lite själv vad som tycks om det hela. Själv har jag åtminstone sträckt mig så långt tidigare att jag tycker att det behövs en del upprustning och ändringar för att få området trivsammare.

Angående kontor skriver man: I skärningspunkten mellan natur och stad, finkultur och subkultur, underground och mainstream satsar vi på att utveckla kreativa och moderna kontor. Nja, skeptisk som jag är tror jag nog att billiga marknadskrafter med stora plånböcker ganska snabbt och effektivt kommer att trycka bort subkulturer och underground, och förmodligen finkulturen också.

På sidan finns några arkitektvisioner om hur det skulle kunna se ut om man gör området mer torgliknande. Så här exempelvis, där det ser ut som om man tänker sig någon sorts knölig glashistoria ungefär där gångbron går över Långholmsgatan:

Angående boende skriver man så här:

Vi räknar med att Projekt Hornstorg blir ett märkbart lyft för hela området; en vacker och funktionell plats för både nytta och förströelse. All närservice blir tillgänglig, säkerheten förbättras och angöringen till kollektivtrafiken förbättras. Förhoppningsvis blir också trafiken blir mindre märkbar och ytorna för social samvaro ökar.

Undrar vad "säkerheten" betyder? Slipper man horder av A-lagare och tidningsutdelare vid tunnelbanan och systemet? Av bilden av döma är folk ute och knallar mitt i gatan mitt för busshållplatsen utanför apoteket, och detta utan att bli nedmejade. Det verkar sympatiskt.

Till sist en planskiss över området:

Det röda är helt nya byggnader, mörkblått är påbyggnader på befintliga hus.

Bromma flygplats - kvar hur länge?

Blir Bromma kvar i trettio år? Det kanske Alliansen tror, men ett sådant beslut kan upphävas när som helst. Det räcker med tillräckligt allvarliga politiska och ekonomiska konvulsioner som slår undan benen för flygplatsgängets kalkyler - och så är vi av med den! Jinge skriver om Brommaflyget att det är "ett beslut som givetvis rivs upp om ett flygplan kraschar mitt i Stockholm". Själv är jag lite skeptisk mot att "bara" en krasch hjälper, men börjar det bli finansiella problem har jag en känsla av att dagens flygplatsentusiaster drar sig ut for som phan.

Men beslutet i kommunalfullmäktige igår betyder att genomförandet av den nya stadsdel som Naturskyddsföreningen föreslagit (eller något annat bra projekt i samma stil) blir försenat. Och det är dumt.

"Strömmande hus"

Någon gång skall jag allt lära mig ordentligt hur man kopplar ihop GoogleSketchUp med bilder och fotografier av riktiga miljöer. Men här är ett smärre försök i alla fall.

Den "trista ytan" jag skrev om i föregående inlägg ersätts här av arkitektvisionen "Strömmande hus". Utmärkande för denna är en huskropp som ligger uppe vid Hornsgatan till vänster på fotot. Sedan fortsätter den längs backen ner i yttersta kanten av Tantos stora gräsmatta. Det är denna nivåförändring som är "strömmen".

Ett utefik som ligger nedanför backen räddas, men en del andra saker med tråkigt utseende försvinner. Den grisskära fyrkanten är strukturer under Liljeholmsbrons fäste som egentligen inte syns uppifrån.

"Strömmen" börjar alltså uppe i hörnet av Hornsgatan och nedfarten från bron, rinner ner i Tanto, svänger till vänster och slutar under bron. Jag vet inte vad man kunde ha i en sådan byggnad, men det får väl inte vara alltför bullerkänsliga verksamheter i den översta delen mot Hornsgatan.

Trist yta vid Hornstull

I föregående inlägg skrev jag om "en större stensatt yta av tvivelaktigt värde - annat än för de A-lagare som sommartid samlas där efter att ha gjort sina inköp i Systemet på andra sidan gatan."

Stensatt är inte helt riktigt (eller snarare helt fel: det är asfalt och grus), men här kommer i alla fall bildbevis hur det ser ut. Det är en panoramabild tagen på fri hand i morse.

Till vänster ligger ett hus som bland annat innehåller vårdcentral och servicehus. Rakt fram är den trista ytan. Litegrann av den används för parkering men det mesta är tomt. Ut åt höger, bortom träden, är en låg mur som omger en plantering med lite buskar. Det är där A-lagarna brukar hänga. Och längst till höger är nedfarten från Liljeholmsbron.

Om man tittar hur det ser ut under brofästet ser det inte så kul ut där heller. I slutet av det här inlägget finns ett par bilder av hur det ser ut nedanför bron. Månne en uppgift för några pigga arkitekturstuderande att skissa upp förslag vad man skulle kunna göra med området från Hornsgatan och ned under Liljeholmsbron? En ormliknande byggnad som ringlar sig nedför backen kanske?

Galleria-gallimatias igen

Den här bilden som jag tog 18 maj 2006 får betraktas som aktuell ännu. Klicka upp den i storformat så blir den riktigt bra!

Till höger finns Hornsgatan, ökänd för sin dåliga luft. De närmaste bilarna kommer ner från Liljeholmsbron, och fortsätter de rakt fram blir det längs Långholmsgatan. Detta är alltså Hornstull, och området ser inte så kul ut (beroende av vilken smak man har). Alldeles till höger om bilden finns någon sorts plantering och bakom den är en större stensatt yta av tvivelaktigt värde - annat än för de A-lagare som sommartid samlas där efter att ha gjort sina inköp i Systemet på andra sidan gatan.

Gratistidningen Södermalmsnytt rasade in genom brevlådan tidigare idag och meddelar att de planer på en galleria i området som man trodde var borta nu poppar upp igen. Det finns utrymmen att göra trevliga saker på om man tittar rakt fram på bilden. Jag menar området från hörnet av Hornsgatan-Långholmsgatan och fram till husgaveln med den stora svartvita reklamskylten. Det är ganska stort, särskilt om man tar bort en liten gatutarm som sticker in där.

Men just galleria och ännu fler köptempel? För ett tag sedan var det snack om en jättestor galleria i Solna, det var den vid Odenplan som verkar ha spolats, vi fick Skrapan på Söder för ett tag sedan - är det inte nog med slöseriinstitutioner? Eller är det här den sista desperata attacken från kommersialismens evangelister innan globala resursrestriktioner tvingar den övergödda världens konsumenter att börja ta det lugnt? Det går faktiskt att resonera om detta med alltfler gallerior utifrån en etisk synvinkel - skall alltmer konsumtion stressas fram för att få till en tillväxt som egentligen ganska få människor är intresserad av?

Ljushuvud

Ljushuvud - mobilkameraavfotograferat på Heleneborgsgatan denna grå och blåsiga vårmorgon.

Några bilder från förr - Krishna och en risig kåk vid Slussen

Egna gamla foton igen. Här är det soligt 70-tal, Sergels torg, och pingelkillarna i Krishnarörelsen kör sin smash hit med den enkla texten "Hare Krishna Hare Krishna ..." Det verkar vara inlevelse här. Jag trodde de lagt av med gatumusiken, men för några veckor sedan var gänget i farten vid Fridhemsplan. Inte så konstigt, deras restaurang Govinda's ligger ju om hörnet på Fridhemsgatan.



Den här husfasaden tyder på visst förfall. I själva verket föll den för rivningsmaskineriet lite senare. Den låg vid Hornsgatan nära Slussen. Jag har ett svagt minne av att det varit fabrik där och att det fanns kvar gifter efter verksamheten som måste saneras bort.

En skulptur i Hässelby

Jag fotograferade den här skulpturgruppen med kameramobilen utanför fjärrvärmeverket i Hässelby strand tidigare idag. Av någon anledning finns den inte med på den lista med sevärdheter i staden som jag har en länkt till här på högerkanten. Det kanske inte gör något - man kanske var och en kan titta på formerna och fundera på vad de kan tänkas uttrycka?

Hässelbyverket i sig är snudd på industriminne. Det kanske borde minnesstämplas med sin femtiotalsarkitektur? Det är ju dåligt med industrimiljöer i Stockholm numera.

Djurgårdsbilder - del IV - några blomster

Ovan - nej, inte snö men en härlig vårbacke med vitsippor någonstans på Djurgården. Snart är vi där igen!

Och nedan: pestskråp, även kallad pestilensört, som bland annat växer vid Isbladskärret. Namnet låter obehagligt, men vad jag vet var det en gång en medicinalört som togs hit av medeltida munkar. Man gjorde någon sorts medicin mot pest av örten. Först växer de här blommorna upp, sedan ersätts de av jättestora blad som bildar en tät matta.

Himlen som en sidentapet ....

Föregående inlägg gjorde mig på så dåligt humör att jag måste pigga upp mig med ett exempel på den skönhet Stockholm kan erbjuda. Utsikt från Tanto över Årstaviken mot Marievik/Liljeholmen i går kväll. Himlen var som en sidentapet med mönster i rosa och grålila. Den dubbleras i det blanka kvällsvattnet. Klicka upp den i storformat och njut!

Ägarlägenheter?

Under rubriken Tryggare boende. skriver humoristen Peter Wolodarski om ägarlägenheter i Dagens Nyheter. Fast på slutet blir det inte så roligt längre.

En vanlig missuppfattning är att bostadsrätt innebär att man äger sin lägenhet. I själva verket är det bostadsrättsföreningen som äger fastighetens samtliga lägenheter, som medlemmarna i föreningen har rätt att nyttja.

Jaha, men vem äger lägenheten om man lånat en kista guld för att komma över den då. Är det möjligen inte långivaren som sitter med den verkliga makten om det börjar krisa till sig? Den som är satt i skuld är inte fri … .

För den enskilde är denna detalj inte oväsentligt. Om någon medlem får ekonomiska problem och lämnar tillbaka sin lägenhet vältras kostnaden över på grannarna. Effekten kan bli dramatisk. Efter räntechocken 1991 hände det till och med att bostadsrättsföreningar gick i konkurs när medlemmar började falla ifrån. En vanligare konsekvens, särskilt i mindre föreningar, är kraftiga avgiftshöjningar för dem som bor kvar.

Lösningen på det problemet bör vara att få bort skuldsättningens avigsidor och därmed spekulation från ett område där spekulation skall hållas kort. Anledningen till att sådan förhållanden råder på bostadsmarknaden är att den inte är i balans. Första steget bör vara att slå undan benen för spekulanter av olika slag, inte att göda dem ytterligare. Bygg en samling yimby-skyskrapor i några småhuskommuner nära Stockholm, och bygg den nya stadsdelen på Bromma. Massproducera hyreslägenheter till att börja med, sedan bostadsrätter med en utformning som inte medger spekulation.

I den meningen är ägarlägenheter tryggare. Varje hushåll äger sin lägenhet och tar ansvar för sin del av husets eventuella lån, inget annat. Precis som för en villaägare finns lagfart och inteckningsrätt. Skillnaden gäller fastighetens gemensamma delar - tak, trapphus, fasad med mera - som förvaltas av en samfällighet.

Stamledningar, de alltmer vanliga vattenskadorna, konstiga skadedjur som folk drar hem från Afrika, tvättstuga ... Nä, dom struntar jag i, det får samfälligheten ta hand om. Plötsligt låter det som hyreslägenhet. - Nå, men hur var det nu med lånen och tryggheten, och med de människor som verkligen bor där …?

Ägarlägenhet ger också större möjlighet till andrahandsuthyrning, eftersom det till skillnad från bostadsrätten inte krävs ett godkännande från någon styrelse. Det kommer att stimulera investeringar och nyproduktion av bostäder.

Och det är här det börjar se otäckt ut. Vad är det ynglet säger? - I praktiken att du kan fylla din tvåa med femton turkar och bo någon annan stans och leva på hyresintäkterna. Att detta skulle stimulera till något nybyggande är svårt att se. Snarare att under nimby-täckmantel försöka se till att så lite som möjligt byggs. Därmed stimuleras tvivelaktiga affärsmannafigurer av parasitär natur som definitivt bör hållas kort.

Det märkliga är inte att regeringen vill tillåta ägarlägenheter utan att Sverige fortfarande saknar denna upplåtelseform. … Det svenska motståndet har länge varit ideologiskt betingat. De som ser med olust på äganderätten har inte velat ge individen den fulla rätten att äga sin bostad. Så förnekas människor en frihet som är självklar i civiliserade stater.

Och vad är då "människor" och "individen"? Kanske folk som man helst inte vill se i ett civiliserat samhälle. Det här är inget program för en levande och icke-segregerad stad. Att förespråka ägarlägenheter är en ideologisk position. Den är negativ för min hemstad. Därför är jag emot den.

Plankanparken ???

Jag kan inte påstå att jag känner till allt i Högalid och på Söder - däremot är jag skamligt okunnig om rätt mycket även min närliggande stadsmiljö. Men när jag fick syn på det här anslaget i en port på Hornsbruksgatan blev jag med rätta undrande. Plankanparken? Vad är det?

Kvarteret Plankan känner jag till: Det stora hus som byggdes på sextiotalet och som klippte av Brännkyrkagatan. Jag har skrivit om det tidigare på den här bloggen. Men en park?

Som geografisk adress fanns den inte när jag kollade på Eniros karta och google gav bara en träff på sökordet "plankanparken". Det var ett trevligt kåseri från 2004 på stadens sajt. Och där får man intrycket att det är den rymliga innergården på Plankan som avses. Tänker man smälla upp två nya hus därinne, eller har jag fattat det hela fel på något sätt? Och tänker månne yimby rycka ut och försöka tala lokala nimbys till rätta?

När jag tagit bilden fortsatte promenaden längs Årstavikens strand. Det var ljummet i luften och just vid solnedgången sjöng koltrastarna ljudligt en stund. Vår i luften!

Drottninggatan 21

Ja, så här ser det inte ut på Drottninggatan 21 längre. Bilden tog jag i mitten på sjuttiotalet när man ännu höll på att riva där. Bilden går nog att klicka upp i större format men ser nog inte roligare ut för det. Bakom planket med affischer för Cirkus Scott finns bara rester av husets yttermur kvar, och hålet i väggen var nog skyltfönstret till någon affär. Därbakom finns rivningsmassor, och något som ser ut som ett element hänger i luften. Inte så kul.

Revolver

Vi som tillhör de mer mogna åldersklasserna minns att Beatles en gång gav ut ett epokgörande album som hette Revolver. En revolver är inte en pistol utan just en revolver, ett otrevligt litet handeldvapen där patronerna finns i en roterande kammare som lyfter fram dem till skjutläge. (Pistolen har patronerna i ett magasin i kolven för det mesta.) Det är en ironi att John Lennon föll för skott från en sådan tingest. Nåväl, Lennon lever fortfarande genom en del av sina verk, och verktyget han dog av lever också vidare. Jag fotograferade det här på Fittja tunnelbanestation igår.

Det är Carl Fredrik Reuterswärds berömda revolver med vriden pipa. Jag antar att vapenlobbyn får nervösa besvär bara vid tanken på att man kan göra så här med ett fint vapen. Varför står den i Fittja? Är det en moralisk uppmaning till våldsbenägna och beväpnade förortsgangsters?

Här är en förklarande text som jag hittade på en hemsida med det trevliga namnet Malmö förskönings- och planteringsförening (det finns fler bilder där också):

Vid John Lennons död reagerade konstnären Carl Fredrik Reuterswärd kraftfullt mot det tilltagande våldet i världen och tecknade i vredesmod en revolver med knuten pipa.

Han förädlade sin idé i många olika tekniker tills han slutligen lät gjuta den i brons i tre exemplar. Det första exemplaret inköptes av Luxemburgs regering och donera- des till FN i New York där det står på piazzan utanför huvudkontoret som en av världens mest fotograferade skulpturer. Det andra exemplaret inköpte Föreningen och donerade till Malmö Stad med placering vid Börshuset 1992. Platsen var då porten till Malmö via båtar, flygbussar och tåg.

Detta budskapet om ” icke våld” har blivit symbol för en världsomspännande rörelse och skulpturen finns idag i olika storlekar på många platser, bl.a vid Olympiska Kommitténs säte i Schweiz. Det tredje exemplaret står centralt placerat i Luxemburg.

Djurgårdsbilder del V - I skuggan av Stora skuggan

Jag gjorde en sväng på Djurgården igår för att höra om det var något liv på kattugglorna, men de höll sig knäpp tysta denna kväll. Däremot var det ett gäng kanadagäss som tjoade ett tag efter solnedgången.

Dock tog jag denna bild med mörkerstämning i närheten av Stora skuggan. Under raden av lampor längs stigen skymtar en liten bro som går över bäcken där Solfångardammen har sitt utlopp. Jag antar att det har formgivits här för att grodor, salamandrar och andra slemmiga små kryp skall trivas, och det är ju bra. De behövs.

Den gröna draken - klassisk reklam

I ett inlägg om utomhusreklam för några dagar sedan nämnde jag biografen Drakens neonskylt vid Fridhemsplan. Så här såg den ut igår. Under några år när jag var liten bodde familjen så att man kunde se den här klassiska neonskapelsen från fönstret. Nu är den inte helt komplett. Om man granskar drakens tunga närmare (klicka gärna på bilden för bättre insyn) ser man att den är kluven. Idén var att ljuset alternerade mellan den övre och den nedre fliken. Under kvällstid och på lite avstånd såg det ut som draken svängde med tungan upp och ner. Skall det möjligen vara en eldtunga, förresten? En eldsprutande drake?

När jag ändå är igång med bilder från igår - här är Fleminggatan (den gamla Fattigmannagatan) under ett enormt moln i rosa och indigo just när solen höll på att gå ner.

Ner- och borttrampade gräsmattor

Gräsmattor och strängar med gräs kan vara trevliga att se på och de kan också vara nyttiga genom att fånga upp en del damm och partiklar som åker omkring i stadsluften. Men då krävs det att gräset faktiskt finns kvar och inte försvinner i gegga och dy genom att folk trampar omkring där hur som helst. Här är några bilder jag tog med mobilen i morse. (Tidigare har jag gjort samma anmärkning angående Rålambshovsparken.)

Så här ser det ut på gräsplätten mellan Yttersta Tvärgränd och Brännkyrkagatan på Söder:

(Här låg det spårvägsstallar en gång i tiden. Ulf Lundell bodde i huset nere vid Hornsgatan. Jag såg honom ibland där, även inne på Konsum.) Och tittar man på "gräsmattan" från andra hållet blir det inte på något sätt bättre:

När det ser ut så där kan man faktiskt fråga sig om den där plätten och de stackars träden är värda att spara. Kunde man inte lika gärna smälla upp en kåk på den här ytan så att man slipper se eländet? Jag antar att det mesta trampet kommer från folk som bor i området, så de borde inte bli upprörda. Om de gillade gräset hade de nog orkat gå runt och inte bara över.

Mellan Brännkyrka- och Hornsgatorna finns nästa sorgliga plätt, flankerad av en busskur för 66:an och ett gatukök. Nu är det lika nedtrampat där och vegetationen är avröjd. Förut kunde man se råttor springa omkring mellan papperskorgarna i ett tidigare gatukök. Jag vet inte hur det är med gnagarpopulationen där numera.




Och korsar man gatan så finns mellan Brännkyrka- och Lundagatorna ännu en plätt. Suck. Där ligger en kiosk. Om man nu ville snygga upp i området, skulle man inte kunna lägga kiosk och gatukök tillsammans på en stenlagd yta och sedan fundera på om resten av gräsmattorna helt får försvinna? De verkar ju inte ha någon praktiskt nytta utom att vara genvägar för latmaskar som inte orkar ta två steg extra.

I hörnet av Lundagatan och Skinnarbacken går folk till och med en liten uppförsbacke bakom papperskorgen för att visa hur bråttom de har:

De som passerar mötet mellan Münchensbacken och Högalids- och Heleneborgsgatorna måste helt enkelt gena över den här lilla stackars plätten med gräs.